Linnea ska få åka till Paris.
Det är inte jag som ska ta henne dit.
Fast jag redan i början av sorgen så starkt kände att jag ville göra något.
Rent fysiskt.
Promenera genom landet med en barncancerbössa.
Springa maraton.
Cykla till Paris med Team Rynkeby.
Planerna var stora.
Verkligheten en annan.
Den fick mig att ganska snabbt göra magplask rakt ner i asfalten.
All kraft hade runnit ur mig.
Så hur skulle jag kunna.
Jag som aldrig ens från början varit någon träningsmänniska.
Sjukhuslivet som sugit ut all slags kondition.
Både fysisk och psykisk.
Om man brottas med att orka ta sig upp ur sängen så cyklas det inte ens till närmaste kommun.
Det fick jag inse.
Och om man inte ens orkar jogga Martina Haags 13 minuter, utan snarare snavar vid 13 sekunder blir det befängt att tro att man kan klara av liknande heroiska bedrifter.
Åtminstone för tillfället.
Konditionen kommer förstås åter.
Långsamt.
Kanske gör jag också en hjälteinsats i slutändan.
Kanske inte.
Men det blir åtminstone inte nu.
Istället blir det Niklas som tar Linnea till Paris.
På ett litet laminerat kort ska hon få ligga i hans träningsjacka.
Få färdas mil av träning under kommande månader.
Genom solsken och regn.
Genom uppförsbackar.
Motvind och medvind.
Kanske förbi magiska fält av lavendel.
För att slutligen landa i Paris nästa sommar.
Det är så stort att jag inte ens vet vart jag ska börja.
Jag vill springa ett ärevarv å hans vägnar.
Jag vill hylla honom och alla hjältar.
Mitt hjärta fullkomligt svämmar över.
Fina, fina Niklas med sin alldeles egna cancerhistoria.
Ett ynka tack är allt jag hittar.
Tack till dig.
Och till alla fina människor som finns runt mig hela tiden.
Du vet Camilla, ingen kan göra allt men alla kan göra något..... Du gör mycket genom att skriva här. Genom att vara en fin mamma till Alice mm mm mm mm. Niklas gör det han klarar just nu, så fint att Linnea får åka med! Micke kommer trampa för Meja, Linnea och alla andra som förlorat kampen. Och han kommer trampa så att inga andra ska hamna i denna situation. Du och jag får gå med bössor, och så ska vi HEJA på de gula hela vägen ner till Paris!!!! Varma kramar Camilla.
SvaraRaderaDet gör vi, Maria. Att göra något känns VIKTIGT!
SvaraRaderaJag är rörd bortom ord av dessa hjältar.
Jag ska heja och skramla tills rösten hesnar.
Kramar tillbaks
Våra barn är dom stora HJÄLTARNA.Dom förlorade kampen mot cancermonstret.
SvaraRaderaVi kan bearbeta vår sorg och saknad på olika sätt.Du kan läsa om vår bearbetning i senaste numret av Barn och Cancer.Ha det allra bäst,kram Kia
Visst är våra barn de stora hjältarna! Kanske är det just därför man vill hedra dem. Utsätta sig för svårigheter. Visa världen.
RaderaNi gör det så fint tillsammans med Simons skola.
Det måste värma i hjärtat.
Jag läste. Så fina ni är!
Mitt i all sorg fylls jag av alla hjältedåd runt om. Det finns gott om fantastiska människor.
Det tar inte bort sorgen. Men det visar att vi inte är ensamma. Och det känns otroligt fint!
Kramar