graven

Vi åker till graven för att diskutera vår plats.
Vi har laddat och förberett.
Vi ska strida mot förlegade regler som finns bara för att de alltid funnits.
Om det handlar om skötsel är vi beredda att hjälpa till.
Underlätta allt vi kan för att de som sköter inte ska få besvär.
Men vi misstänker att det är oron för den svenska avundsjukan som ligger bakom brevet.
Den svenska idén om att allt ska vara rättvist.
Och med rättvisa menas att alla ska ha det lika.
Jag köper inte den idén.
Rättvisa är att få möjligheter, men inte nödvändigtvis samma.
För vi är individer och vill olika.
Jag hyllar mångfalden.

Vi parkerar i närheten av graven.
Kvinnan vi ska möta står redan där.
Det pirrar av oro i kroppen.
Jag är trött och rädd för att jag inte ska få fram våra tankar på rätt sätt.
Men det visar sig att jag inte hade behövt oroa mig.
Kvinnan beklagar och förklarar att det inte är hennes privata åsikt som styr.
För henne är det vackert.
För henne borde det vara tillåtet.
Det som styr är regelboken.
Mellan raderna läser jag in att rädslan finns att alla ska vilja göra likadant.
Hur skulle det se ut?
Jag tror rädslan är obefogad.
Och jag hoppas att det istället öppnar diskussionen om att sorg måste få se olika ut.
Utan vidare diskussioner säger kvinnan att vi kan avvakta åtminstone ett år.
Avvakta vad som händer.
Hur vi och de känner.
Vilka reaktioner som uppstår.
Hon kramar om oss.
Och jag fylls igen av att livet är fyllt av alldeles fantastiska människor.
Så som jag gör nästan dagligen.
Här är en kvinna på rätt plats.
Egentligen har vi nog kommit ganska långt i vår syn på sorg.
Kanske får sorgen numera synas i vårt mellanmjölks-land.