tisdag 2 september 2014

arbetsträning

Det blir dags att försöka ta sig tillbaka till en verklighet.
Två dagar har avverkats.
En föraning om en slags rutin.
Gå upp.
Klä sig.
Åka till jobbet.
Energin finns.
Till och med en rastlöshet och frustration över ett väldigt långsamt gående projekt.
Jag får en känsla av att vilja springa framför.
Lägga i en högre växel.
Men jag bromsar mig själv.
Lyssnar till läkarens ord.
Fröken duktig måste stå tillbaka.
Jag är där för att känna efter.
Försiktig anpassning.
Så jag stannar den växande irritationen.
Förstår att den sävliga takten är precis det jag behöver.
Hur mycket det än upprör.
Förändra världen får jag göra längre fram.
Nu är det viktigaste att få ihop någon slags vardag.
Att ge lillasyster så mycket stabilitet som det bara går.
Genom att själv stå stadigt.
Det är det som måste vara mitt fokus.

2 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)2 september 2014 20:26

    Heja Camilla.Du är nu på G för ett mera "normalt" liv.Om nu något kan bli normalt igen.Men jag hoppas att du förstår vad jag menar.det kommer att bli upp och ner med trötthet,frustration och en salig blandning av känslor.Efter 6 hemska år har jag mina bryt av saknad då och då.Speciellt nu när Simons bästis är borta.Bästisen var morfar.Dom stod varandra väldigtnära och nu är båda borta....känns så overkligt.Hoppas att din vecka blir bra.Kramar Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår vad du menar Kia. Det är svårt att acceptera att livet ska vara "normalt". Men vi måste hålla ihop för våra närmaste.
      Varma kramar tillbaks

      Radera