fredag 12 september 2014

begravning

Så går jag på begravning.
Ännu en har förlorat kampen mot den grymma sjukdomen.
Cancern.
53 år gammal.
Det krävs ett visst mått av mod att sitta där i samma kyrka som Linneas begravningscermoni hållits i.
Det gör förstås ont.
Men jag tänker att jag måste våga.
Jag vill hedra henne.
Hon som svårt sjuk stapplade in med käpp på Linneas begravning.
Jag håller stadigt i vännens hand.
Vännen vars metastaser nu rört sig.
Inte mycket.
Men det är dags för cellgifter.
Prästen pratar om hur Gud är med oss.
Jag önskar att jag kunde tro.
Hitta förtröstan.
Men det blir bara svårare.
Hur är det så att människor så glada i livet får kämpa.
Får förlora.
Medan jag bara hankar mig fram.
Jag som har svårt att hylla livet.
Jag kunde offrat mig.
Tagit deras bördor.
Fast ändå inte.
Lillasyster är värd mer.
Hur jag än vänder och vrider på det, så är det orättvist.
Ur ett större perspektiv helt bisarrt.
För så många i världen är sjukdom, krig och död en självklarhet.
Jag skäms lite för att jag inte kan känna större tacksamhet när jag tänker så.
Livet.
Det kan verkligen vara svårt.

2 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)14 september 2014 20:16

    Begravningar är absolut något vi inte vill gå på.När min pappa begravdes så kom allt tillbaka....L var helt förtvivlad.Hans tankar fanns hos Simon...hans enda barn.
    Tänk vad känslor vänder upp och ner på vår tillvaro.Hoppas att din arbetsträning fungerar bra för dej.Vad mycket vi ska genomlida.Kram till er...Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kia, inget är lätt hädanefter. Men det svåraste har vi gjort. Det gör mig mer orädd idag.
      Kram till er

      Radera