onsdag 27 augusti 2014

stroke

3 juli 2012

-Mamma det känns så konstigt i min arm, säger Linnea när vi vaknar.

Vi är ensamma hemma.
Egentligen skulle vi varit på sjukhuset för att få behandling, men värdena är inte tillräckligt bra.
Vi står lite handfallna när vi blir hemskickade från sjukhuset.
M ska åka för att hämta lillasyster i Blekinge. På vägen därifrån ska han besiktiga vårt nya hus i Göteborg.
Vi som planerat så bra.
Trots att vi lärt oss att vi inget vet.
Vågar han resa?
Vågar han lämna oss?
Det är han som kan bära Linnea utan att det gör ont. Jag kan bara bära benet.
Jag känner mig inte mogen.
Jag känner mig orolig.
Men vi chansar.
Vi vill ha hem lillasyster.
Huset behöver besiktigas.
Och vad kan egentligen hända?
Vi fyller kylen och övar på att gå de få stegen in till toaletten själva.
Efter en explosionsartad huvudvärk, som jag tror kommit från det starka solskenet när hon sitter i soffan, landar vi i dubbelsängen.
Lite busigt äter vi grekisk sallad där. Samtidigt som vi tittar på Ernst på svtplay.
Vi somnar hand i hand med en känsla av frihet.
Friheten att slippa sjukhus.
Inte på något sätt har vi kunnat förbereda oss på det som händer.

-Mamma, jag känner inte min arm.
-Du kanske har legat konstigt, säger jag.
-Nej, något är fel, svarar Linnea.

Jag vet inte vad tanken kommer från. Men jag tänker stroke.
Jag testar. Ber henne grimasera. Föra ihop armarna.
Hon klarar av det.
Jag bläddrar i mitt mentala register över biverkningar. Inget känns bekant.
Kanske en inre blödning någonstans? För få trombocyter?
Jag ringer mottagningen.
Sköterskan tycker att det låter konstigt. Hon har ingen förklaring. Tillsammans bestämmer vi att vi ska få komma in för att träffa läkaren.
Jag funderar på hur vi ska ens ska komma ut till bilen.
Går förresten rullstolen in i min lilla peugot 107?
Kan man ringa ambulans?
Bör man ringa ambulans?
Eller är det dumt att störa?
Ingen sa ju att det behövdes.

-Mamma, det känns värre.

Jag rusar ut för att få in rullstolen i baksätet. Jag kör bilen så nära entrén som det går.
Försiktigt bär jag ner henne för trappan.
Hon gråter nu.
Jag försöker hålla huvudet kallt.
Koncentrerar mig på biltrafiken.
Vägen som jag kan köra i sömnen.
Hon blir sämre.
Börjar sluddra.
Jag är rädd, men på något sätt fokuserad.
På att köra bilen.
Parkera längst ner i garaget.
Få henne över till rullstolen.
In i hissen.
Genom fågelgången.
In i nästa hiss.
Utan att jag egentligen förstå hur det gått till, så står vi på Q84:a.
En snabb tacksamhetstanke för att vi slipper akuten.
Och det visar sig att vi har mer tur.
Vi får träffa en expert.
En läkare, inhyrd från Finland, som forskat om just dessa biverkningar.
Blödning i hjärnan efter metotrexatbehandlingar.
Väldigt ovanligt.
Extremt ovanligt för ostesarkompatienter.
Så ovanligt att de flesta inom sjukvården inte vet något om denna risk.
En biverkning som oftast klingar av av sig själv.
Oftast.
Jag håller ihop tills hon är sövd.
När jag lämnar henne utanför MR:en trillar tårarna.
Jag väntar och hoppas att vi tillhör kategorien oftast.

6 kommentarer:

  1. Kia(ängeln Simons mamma)28 augusti 2014 kl. 14:26

    Camilla,jag gråter och ryser....vet precis hur det var.Varför skulle vi bli ett par av alla familjer som drog nitlotten?CANCER är något jag aldrig trodde skulle drabba vår familj flera gånger.Skit sjukdom säger jag.Försök att ta fram så mycket positivt du kan om Linnea.Vi mår inte bra över att tänka för mycket på det som var.Men visst gör vi det ändå.Leif blir arg på mej när jag börjar med alla funderingar....är det typiskt kvinnligt eller???Alla kramar till dej och familjen.Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det går inte att förstå. Jag häpnar fortfarande över att det hänt. Ingen tror väl att de ska dra nitlotten. Ändå händer det hela tiden.
      Jag försöker ta fram det fina. Vet inte om det är kvinnligt att gå igenom det svåra, men för mig känns det nödvändigt att älta det svåraste också.
      många kramar tillbaks till er

      Radera
  2. Skulle vilja säga något klokt, något som kan skänka tröst. Men allt känns rätt litet. Tror bara att all den kärlek ni känt och känner kommer att finnas kvar för alltid. Tappa inte tron på den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för det! Jag håller hårt fast vid hoppet även om det ofta känns omöjligt. Kärleken är stark och jag är tacksam över att få ha och ha haft den.
      Kram

      Radera
  3. Håller med Kia......precis som jag skrev i mitt sms till dig, så rös jag när jag läste ditt inlägg. De varmaste kramar Camilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Maria! Vi bär alla på rysliga historier. Att behöva se sina mest älskade utsättas utan att kunna påverka nämnvärt.
      Att skriva om det hemskaste blir en bearbetning. För mig känns det nödvändigt för att kanske så smått förstå.
      Varm kram

      Radera