onsdag 6 augusti 2014

saker jag inte längre klarar av

På övervåningen hör jag ljudet från Wiiparty. Lillasyster och M spelar. Det vi spelade in i det sista. Hela familjen. Det som fick henne att blomma. Som fick henne att kämpa trots smärtor.

En annan gång föreslår M pussel med tusentals bitar. Vi har flera olagda. Köpta för att förmå Linnea att sätta sig upp i sjukhussängen. Så att lungorna kunde läka. Fast hon knappt orkade.

På tv:n hörs Bolibompa. ”Just kidding” som vi båda skrattade åt. ”Gissa hur mycket jag tycker om dig” som vi sa handlade om oss. ”Fåret Shaun” som vi snabbt stängde av. Det finns så mycket Bolibompaljud som påminner om sjukhuset. Fina stunder. Och jobbiga. Det som var det eviga bakgrundsljudet då vi inte fick lämna rummet.

Kunskapskanalen zappar jag snabbt förbi. Det var det enda som gick att titta på i den sena natten. I väntan på att sömntabletter och smärtstillande skulle verka. Eller som förtvivlade försök till normalitet på IVA. Jag, M och sjuksköterskorna försökte låta fascinerande kring kondorer som flög över hisnande vyer. Som om någon egentligen bryr sig när revbenen blivit uppfläkta och lungorna rensats på metastaser. Som om vi egentligen tänkte på något annat än att hon måste bli frisk.

Lillasyster vill baka. Jag går med på de där kokosbollarna som lillasyster alltid envisats med. Linneas avancerade recept hoppar vi över. De med flera moment som gärna innefattade komplicerade dekoreringar. Eller recept inspirerade från någon tv-kändis.

Påsken som för alltid kommer att vara förstörd. Allt som påminner mig springer jag förbi. Bara tanken får mig att rysa.

Jag skulle kunna fortsätta.
Det finns elva år av upplevelser.
Flera år av drömmar innan hon ens fanns.
M säger att jag är larvig när jag undviker situationer. När jag försöker bespara mig smärtsamma påminnelser. Han provocerar och undrar om vi ska sluta sätta på oss skor också. För det brukade Linnea göra.
Jag vet att han har rätt.
Jag stålsätter mig.
Härdar ut.
Låter dem spela Wii, men vägrar att delta.
Så tänker jag på mistvännen som säger att vissa saker måste man varsamt återerövra.
Och vissa saker ska man nog lämna därhän.
Kanske är det så.
Jag vill inte känna det onda. Inte minnas.
Men det finns också bitar som jag vill bevara. Jag vill att de minnena ska lämnas oförstörda. Jag vill inte att nya minnen ska blockera de fina med Linnea.
Kanske är det de smärtsamma som ska återerövras och ersättas med bättre.
Eller så får jag låta kroppen bestämma.
I sin egen takt.
Varligt känna in vad jag förmår.
Vad som är hanterbart och vad som är oöverstigligt.

4 kommentarer:

  1. En ambulanshelikopter flög över här idag. Det slänger mig tillbaka drygt två år i tiden, till jobbiga, jobbiga minnen. Men när jag tänker efter känns det nog inte riktigt lika hysteriskt jobbigt som förra sommaren. Eller så har jag vant mig. KRam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite blir man nog härdad. Van vid att ha ont. Och vissa saker måste man blockera.
      Kram

      Radera
  2. Kia(ängeln Simons mamma)8 augusti 2014 10:02

    Hej Camilla,förstår dej men även M.Leif blir tokig på mej när jag inte kan göra "Simon-grejer"Lovar dej att det blir lite lättare med åren.Visst kommer jobbiga stunder men det får vi tyvärr ha i ryggsäcken.Har just bokat en resa till Grekland i höst.Ha det gott och lycka till med arbetsträningen.Kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Kia,
      Så skönt att bli igenkänd! Och skönt att höra att det blir lättare. För vissa saker behöver man ändå göra för familjen. Allt går inte att undvika.
      Låter härligt med en vecka i Grekland.
      Ha det fint!
      Kram

      Radera