Den lilla fyrbenta får mig att ständigt vara trött.
Sömnen blir ryckig och kort.
Dagarna fyrkantiga.
Anpassade.
Styrda av någon som behöver mig för att överleva.
Jag känner hur jag mår sämre.
Hur tröttheten tippar över mig till det mörka.
Återigen lever jag som på nålar.
Alltid beredd.
Alltid behövd.
Hade jag lite kommit längre än så här, undrar jag.
Är jag inte starkare?
Var det naivt att tro att jag blivit immun mot sömnbrist?
Var det för tidigt?
De sömnhackiga nätterna väcker dåliga minnen.
Minnen av att alltid vara tillgänglig.
Alltid vara rädd.
Minnen om hur jag brukade vakna precis innan Linnea ville ha hjälp.
För att gå på toa.
Eller vända sig.
Eller få mer smärtlindring.
Eller höja syrgasen
När jag ligger och lyssnar till familjens snusande och snarkande hör jag
hennes röst inom mig.
- Mamma, kan du trycka på smärtpumpen.
- Kan du trycka igen om en kvart.
- Tack, mamma.
Den fina, svaga, vänliga rösten.
Det känns så verkligt att smärtan stormar i varje kroppsdel.
Längtan blir olidlig.
På dagarna känner jag mig lätt fångad.
Hinner jag duscha?
Hinner jag äta?
Det blir så tydligt hur stresskänslig jag blivit.
Ord och tankar blir till orediga nystan i huvudet.
Skrivklådan river inuti.
Men jag kommer aldrig till ro.
Jag lyckas inte få ner orden till tangenterna.
Somnar så fort jag sätter mig med datorn.
Jag är trött i en dålig kombination med rastlöshet.
Fast så skäms jag för vad jag skriver.
För är hon alldeles underbart söt.
Gosig och tillgiven.
Lillasyster upprepar om och om igen hur glad hon är.
Hur hon älskar lilla Müsli.
Och då vet jag att det är därför.
Valpar blir äldre.
Det blir lättare.
Jag måste orka.
Det kommer att gå.
Jag förstår precis! Efter att vår Isaac gick bort för snart ett år sedan så har jag gjort mitt yttersta för att fylla livet med rörelse igen. Vi hade sedan tidigare en hund, Selma (en whippet) som varit med på hela resan. I januari blev det en valp till. Och hu vad jobbigt det var i början! Man hade förträngt hur mycket jobb det kan vara med en valp....Men tack och lov så varar det inte så länge. Ett tips är att skaffa ett sådant stängsel som man har runt komposter. Man får plats med en hundkudde, en vatten och/eller matskål. Perfekt för att få dem rumsrena snabbt. Man lämnar dom där när man går ut (eller behöver ta en dusch) så dom inte kan skada sig eller sätta i sig något dumt. Dom klara att vara där i ca 1 timme per månad gamla dom är. Vänta bara, när det värsta lägger sig så är det helt underbart att ha hund. Det är något magiskt med någon som älskar en så mycket oavsett omständigheter och som alltid är glad att se en. Själv nöjde jag mig inte med en valp utan det blev en bebis också. Valp, bebis plus stor sorg=galet svårt, men aldrig en tråkig stund.....Och mycket kärlek.
SvaraRaderaTack Camilla för dina ord!
RaderaJag var nog lite naiv när jag trodde att all sjukhustid gjort mig van vid sömnbrist. Jag glömmer lätt hur skadad man blir. Men det är, som du skriver, skönt att fylla livet. För det måste gå vidare.
Tack för dina tips! Idag lämnade jag henne i ensam inne i 10 min (innanför kompostgaller). Det är bara att öva...
Låter underbart med bebis och valp. Och svårt!
Varm kram
Finaste Camilla. Ett tungt inlägg men med ljusa avslutningsmeningar. Blir varm i hjärtat av att den lilla lurviga hittat hem till er. Mer kärlek kan knappast en valp få. De varmaste kramar från mig
SvaraRaderaÅh, Maria. Tack för dina ord. Jämför hela tiden med hur mycket jag gett annars. Men det blir säkert bra. Så bra det kan utifrån utgångsläget.
RaderaVarma kramar
Fina Camilla! Lillasysters glädje och kärlek till er lilla nya familjemedlem värmer! Kram Eva
SvaraRaderaTack Eva! Mitt i all sorg känns lillasysters kärleken och lycka det viktigaste av allt. Det känns fint att kunna ge henne det. Och att få kärleken från lilla Müsli.
RaderaVarm kram
Fina Camilla,alla ups and downs....känner så mycket igen mej.Skaffade en av Simons önskningar för 3 år sedan.Lille Julius..en ragdoll katt med sina underbara blå ögon.Denna ras är så hundlik,han är först framme vid dörren när någon kommer.Denna roliga lille figur ger oss mycket glädje.Nu när vi nyligen begravde min pappa kom så många flashar igen.Tröttheten tar överhanden totalt emellanåt.Att lillasyster är glad kommer att göra dej glad också.Må så gott du kan.Kram Kia
SvaraRaderaLinnea skulle också fått en ragdoll efter sina operationer. Helst ville hon ha en hund, men jag som alltid varit livrädd för hundar vägrade. Det känns både fint och sorgligt att skaffa hennes efterlängtade djur ändå.
RaderaSå jobbigt med din pappa! Jag förstår att det väcker jobbiga känslor.
Jag antar att det bara är att lära sig åka med i detta nya berg-och-dal-baneliv. Upp och ner, men framåt.
Må så gott själv!
Varm kram