vår hundvalp

I detta märkliga liv är inget längre konstigt.
Inte ens att vi har blivit med hundvalp.
Jag hade skrattat om jag vetat tidigare.
Sagt att det vore omöjligt.
Barnsligt livrädd som jag var.
Men efter att mött sitt livs värsta är alla rädslor som bortblåsta.
Det i sig är befriande.
I förlängningen betyder det förstås att livet inte är lika dyrbart längre.
Något som förstås är sorgligt.
Men det struntar vi i nu.
För nu är Müsli här.
Världens sötaste lilla hundvalp.
Jag hoppas att hon räddar oss lite.
Blåser in värme i våra frusna själar.
Jag hoppas att Linnea ler ifrån sin himmel.
Hon som fullkomligt älskade alla djur.
Namnet har hon bestämt.
Egentligen skulle hennes katt heta det.
Den vi skulle köpa efter lungoperationerna.
Fast helst ville hon ha en hund.
På ett sätt känns det så fruktansvärt sorgligt att hon var tvungen att dö för att jag skulle våga.
Jag vet hur lycklig hon hade varit.
Det gör ont.
Det får mig att skämmas.
Men jag vet också hur glad lillasyster är nu.
Hur hon behöver det här.
Hur vi nog alla behöver det.
Så välkommen lilla Müsli.
Vi älskar dig redan.