Hur det kan låta. (Utan små grytor närvarande).
Scen 1.
Mannen: Oj, vad sjuk du är! Du kanske har ebola.
Frun: Man kan ju alltid hoppas.
Mannen: Fast det verkar rätt jobbigt.
Frun: Mmm, det kanske finns något lättsammare.
Scen 2.
Mannen: Oj, nu glömde jag bältet. Eller det kanske inte gör något. Man kan ju ha tur och krocka.
Frun: Verkar lite dumt i 50 km/h. Du lär mest bli skadad.
Mannen: Sant.
Scen 3. På planet. Viskandes när alla sover.
Frun: Planet kanske störtar.
Mannen: Rätt okej. Vi är ju ändå alla tre tillsammans.
Frun: En garanterad död.
Mannen: Fast rätt läskig.
Frun: Ja, och rätt synd om alla andra.
Oroliga själar bör omedelbart slappna av.
Dödslängtan ackompanjeras av en illa matchande dödsångest.
För vi har lillasyster.
Som vi älskar besinningslöst.
Det betyder att vi kämpar.
Gläds. Skrattar. Och är lyckliga.
Mitt i sorgen.
Livet är bara inte fullt lika värdefullt.
Stundtals så tungt och meningslöst att bara döden känns befriande.
Spärren finns.
Men det är skönt att kunna dela.
Att vi på något sätt förenas i galghumorn.
Skönt, men fruktansvärt sorgligt.
Camilla,jag hoppas dina dagar fungerar.En av Simons bröder talade om/mailade mej att han bearbetar inte sin sorg och saknad genom att tala om Simon med andra eller besöka graven.Han pratar med Simon själv........detta gick rakt in i mitt sargade modershjärta.Jag berördes djupt.Det var en skön och befriande känsla.Ha det gott hela familjen.Kram Kia
SvaraRaderaTack Kia! Hoppas att era dagar fungerar också!
RaderaSå fint av Simons bror att prata med honom. Förstår att det värmer dig.
Kramar
Tanken att en möjlig utväg finns är på något sätt lindrande när den förtärande smärtan är som värst. Skönt att ni har varandra! Eva
SvaraRaderaPrecis Eva! Och den känslan är skön att kunna dela. Även om det mer är jag som tänker så än M. Men jag har flera som vet. Som jag kan dela tanken med. Det är egentligen fruktansvärt, men så skönt.
RaderaTa hand om dig!
Kram