minsta möjliga motstånd

Det är en turbulent morgon.

Lillasyster surar och spjärnar emot.

Allt är kämpigt.

Livet så orättvist.

Den utlösande faktorn blir morgoncyklingen som jag fortfarande överväger.

Det hjälper inte att jag förklarar att jag tidigare automatiskt sagt nej.

Att jag nu omvärderar livet och de lättvindiga nej vi vuxna så ofta ger.

Barn är olika.

Skolvägar varierar.

Att sätta åldersetiketter är alldeles för enkelt.

Det förstår jag ännu bättre nu.

Fast det är förstås inte det bråket på djupet handlar om.

Cykeldiskussionen blir bara droppen.

Efter ett tag sprutar tårarna på lillasyster.

Varför händer allt ont mig?

Varför skulle min storasyster bli sjuk och dö?

Det blir en smärtsam morgon.

Den handlar så mycket om sorg.

Och så lite om cykling egentligen.

Kunde vi välja skulle vi aldrig trampa ett endaste tramptag igen.

Om hon bara kunde få leva.

Men valet är inte vårt.

Vi kan inte byta.

Eller deleta.

Vi kan bara fortsätta framåt.

Där varje liten motgång gör att allt så lätt rasar.

Det är så lite som krävs.

Reserverna är uttömda.