tisdag 11 mars 2014

tuggummihjärna

Alarmet väcker mig med ett ryck.
Sömnen har varit djup. En hel natt utan att vakna.
En kemisk sömn.
Men ändå en sömn.
Stapplande tar jag mig in till lillasyster.
Jag känner hur sömntabletterna dröjer sig kvar. Gången är stapplande och jag stöter i dörrposten.
Jag får kämpa mig upp från dimman.
Tabletterna har fått för få timmar.
Det känns som att någon tagit flera meter med bomull och virat den runt hjärnan.  Som utgör ett hinder mellan mig och mina tankar.
De som trots allt sipprar igenom är sega och trådiga som ett gammalt tuggummi.
Osammanhängande.
Avhuggna.
Kantiga.
Det tar emot.
Detta är en av anledningarna till att jag alltid avskytt mediciner.
De får mig att känna mig dum.
Tappa fokus och kontroll.
Men kanske.
Kanske är det ändå ett tillstånd som är lite välkommet nu.
För på något sätt är det som att inte sorgen heller orkar tränga sig igenom bomullen.
Som att också känslorna blir lite avtrubbade.
Och det är ändå lite skönt.
För omväxlings skull.

2 kommentarer:

  1. Hej Camilla,vi tog aldrig sömntabletter för vi blev totalt drogade av dom......jag åt Stesolid lite då och då.Vi vände på dygnet den första tiden.Vi klarade inte av att lägga oss och höra tystnaden.Vi var vakna nästan hela nätterna och sov en del på dagen Det fungerade för oss en tid,vi hade ju inte syskonen boende hemma längre.Tänk om alla som har sina barn i livet visste hur allt slås totalt omkull för oss.Tänk om det tog slut med det där cancermonstret,så att inga barn någonsin fick möta detta hemska.Sköt om er! Kram Kia

    SvaraRadera
  2. Ja, tänk om...
    Jag har aldrig varit ett fan av mediciner, tycker att alla har en baksida. Men nu inser jag att dessa baksidor också kan vara rätt bra. Åtminstone när man inte behöver vara så skärpt.
    Kram

    SvaraRadera