tisdag 18 mars 2014

tillbaka på Q84:a

16 maj - 22 maj 2012
De där första dagarna på Q84:a efter operation och rehabilitering känns lättare.
Här är hemma.
Här är varmt och ljust.
Målarverkstan som piggar upp.
Clowner som gör ballongfigurer och bjuder oss på choklad.
Liv och rörelse i de färgglada korridorerna.
Både av barn, föräldrar och personal.
Som vi känner.
Febern försvinner.
Crp:t sjunker.
Och varje framsteg ger hopp.
Linnea har sjukgymnastik två gånger om dagen.
Det handlar mest om att kunna böja knäet liggandes i sängen.
Att stå upp vid ett gåbord.
Och att komma upp och sitta i rullstolen.
Hon har fått droppfot efter operationen.
Nervbanorna är avskurna, så att Linnea inte kan lyfta sina tår.
Dessutom är det nya benet längre.
Det underlättar förstås inte gångträningen.
Men hon får en skena och specialgjorda gymnastikskor.
Även om hjärtat känns lättare är det förstås svåra dagar också.
Kantade av oro och sömnbrist.
Matintaget är inte stort.
Knappt något via munnen.
Inte fulla mängder via knappen.
Hon kräks en del.
Och TPN:et kan bara ges fram till nästa kur.
Hon har svårt att vända sig själv när hon sover.
Var tredje timme får vi se till att hon ändrar sängläge med hjälp av kuddar.
För att undvika liggsår.
Det friska benet har en stor blåsa på hälen efter operationen.
Smärtorna är hyfsat under kontroll.
Med hjälp av morfinpump och bolusdoser.
Morfinberoendet som stressar mig.
Men ändå.
Det är dagar med hopp.
Dagar då hon är fri från cellgifterna och dess biverkningar.
Det är dagar innan vi får provsvaren.
De som tyvärr kommer att sänka vårt hopp.
De som visar den obehagliga riktningen.
Som säger att det här nog inte kommer att gå.

4 kommentarer:

  1. Jag var tvungen att läsa den sista meningen flera gånger.
    Jag kan inte förstå.
    Så mycket ni gick igenom och får gå igenom nu.
    Jag har läst din blogg.
    Och det verkar som att hur dåligt du än måste så tar du dig framåt.
    Du är stark.
    Men det är inte lätt.
    Och jag tänker på hur orättvist allt är.
    Linnea var bara ett par år yngre än mig. Det kunde lika gärna ha varit jag.
    Fruktansvärda jävla cancer.

    Agnes

    SvaraRadera
  2. Skrev nyss en kommentar, men den försvann?! Skrev iallafall att L var en sådan kämpe, att hon förtjänade ett helt annat slut på denna otroliga kamp. Får kalla kårar när jag fort kastas tillbaka till alla mediciner, otäcka biverkningar, vändningsschema, väntan på besked av olika slag.....
    L och M förtjänade inte detta. Deras syskon och föräldrar behöver sina superhjältar......
    De varmaste kramar till er Camilla. Tack till L och M som hjälpte mig hitta dig��

    SvaraRadera
  3. Visst var våra barn dom största hjältarna,dom kämpade i motvind motdom värsta tänkbara cancersorterna.Saknaden kommer alltid vara tung.Är glad att man ibland kan prata om det roliga som hände runt Simon.Men det dröjde flera år....
    Syskonen kämpar och även vi föräldrar varje dag.......ha det gott!!Kram Kia

    SvaraRadera
  4. Agnes, tack för dina ord! Det är och förblir ofattbart. Tror inte att jag är starkare än någon annan. Det finns bara inget annat val än att kämpa.
    Tack själv, Maria för att du finns! Anledning till att vi träffades hade jag självklart varit utan. Men det känns skönt att inte vara ensam i det här kaoset.
    Tack, Kia! Vi kämpar på. Vad annat kan vi göra!?
    Kramar

    SvaraRadera