Idag började jag dagen med en frukost på ett närliggande café med en fin vän.
En vän jag längtat efter.
Jag vill.
Även om jag inte riktigt orkar.
Det är bara vi två där till en början.
Men trots lugnet.
Trots att jag känner mig helt trygg med situationen.
Så känner jag hur caféet gungar.
Yrseln och trycket över bröstet ökar.
Trycket över bröstet kramar åt så att jag får svårt att andas.
Yrseln får mig att vilja hålla fast vid bordskanten, så att jag inte ska trilla av stolen.
Jag säger inget.
Istället försöker jag ignorera de kroppsliga signalerna.
Det är några av de symtom som är konstanta.
Som hör till det nya livet.
Som ökar och minskar utan logik.
Det är inte jag som har fjärrkontrollen.
Men jag undrar vem eller vad som styr.
För jag lägger ingen vikt vid symtomen.
Oroar mig inte.
Jag bara konstaterar.
Att de finns.
Hemma får jag lägga mig ner.
Bara för att det är omöjligt att stå.
Det gör mig frustrerad att kroppen måste säga ifrån när jag försöker.
Jag funderar på vad som utlöser symtomen.
Om jag kan hindra dem.
Om jag kan minska dem.
Kan det vara kroppen som säger ifrån när jag pressat bort sorgen för länge.
När jag låtsas vara en vanlig vän och mamma.
Eller är det kroppens sätt att gråta när inga tårar orkar komma.
Kanske är det bara symtom på en utmattningsdepression som kommer från sjukdomstiden.
Är jag bara för trött.
Eller är det för att jag känner mig inträngd i ett hörn så fort när det handlar för mycket om min sorg.
För att jag inte vill vara "tyckt-synd-om".
För att jag vill vara vanliga jag.
Glad och lättsam.
Jag lyckas inte helt förstå varför.
Jag får bara ligga ner och vila.
Och vänta på att jag ska orka resa mig igen.
Camilla,du kämpar för att vara "normal"precis som du var innan L blev sjuk.Det är jobbigt att försöka vara något man inte är just nu.Du anstränger dej och gör allt du kan för att orka genomföra en trevlig frukost ihop med en vän.Gud,vad jag känner igen mej....bord och stolar gungar och det känns som om golvet rör sig.Den inre paniken och ångesten....bara jag inte svimmar eller bryter ihop.När du känner dej trygg av att komma hem och stänga dörren om dej....lägga dej ner då händer det.Du känner dej helt slut,helt enkelt dödstrött.Jag lovar dej att det kommer att lätta men det tar tid.Sjukdomstiden och den hemska oron kommer ikapp med sorgen och saknaden och det är omöjligt att hantera sig själv,familj och socialt umgänge.Du måste vara kravlös och du får vara egoistisk när du inte har familjen i din närhet.Det är viktigt att få ur sig sorgen,besvikelsen och det orättvisa med tårar och ilska.Mina väninnor kom hem med mat eller fika så slapp jag att kämpa och komma ut när det var extra tungt.Man känner sig lite säkrare hemma.Prova dej försiktigt fram.Snart hittar du dej själv och vad som är bra för just dej.Kram Kia
SvaraRaderaDet är svårt det där, att puscha sig lagom. Att inte låta kroppen och sorgen ta över, och samtidigt vara lyhörd på det utrymme den faktiskt behöver. Att acceptera att kroppen reagerar och att det är svårt. Myrsteg framåt.
SvaraRaderaKram