fredag 7 mars 2014

hopplöshet

Snart ett år.
Det närmar sig.
Det har gått fort.
Men känns samtidigt som en evighet.
Är jag framme vid ett stopp.
Blir det inte bättre.
Strategierna att fylla dagar varvat med stilla dagar verkar fungera.
För tillfället.
Men framtidstron är borta.
Det är tröttsamt att bara trampa.
Bara överleva.
Fylla för att fyllas.
Trots att det förstås ger glädje.
Är det mer som tillfälliga plåster.
Tillfälligt bedövande.
Men botar det?
Håller det i längden?

4 kommentarer:

  1. Styrka och kärlek till dig Camilla��
    Vi kämpar, timme för timme-dag för dag. KRAM Maria

    SvaraRadera
  2. Tack för att du finns Maria! Kramar

    SvaraRadera
  3. Kämpar är precis det vi gör....alltid,varje dag,varje år!!!Vi gjorde fint vid Simons grav idag med tulpaner,penseer och nya fräscha krukor i en vacker grönaktig färg.Vi sa att vad håller vi på med???detta skulle ju barnen göra vid vår grav....inte tvärtom.Livet är orättvist och helt bakvänt.Sköt om er,kram Kia

    SvaraRadera
  4. Ja, Kia. Det är helt galet, fel och bakvänt.
    Kram

    SvaraRadera