söndag 2 mars 2014

cancergåtan

En bekants bekant hör av sig.
En mamma som jag bara känner från sociala medier.
Men kanske sett.
Det kan hända att jag har gått förbi henne i sjukhuskorridoren.
För det visar sig att vi har legat inne samtidigt på Q84:a.
Jag har läst hennes dotters namn utanför ett rum.
Jag brukade undra vem hon var
En flicka med samma sorts cancer.
En flicka i ungefär samma ålder.
Hon dör vår första sommar.
Och jag har ingen aning.
Det sker i det tysta.
Det känns fruktansvärt att inte världen stannar en stund.
Att jag kanske står i köket och dricker kaffe.
När en älskad dotter dör.

Jag och mamman funderar över ärftlighet.
Om det kan hänga ihop.
Med sjukdomar vi båda har med oss.
Kanske var det just därför våra flickor blev sjuka.
Det är smärtsamt att tänka på.
På att vetskapen kanske kunde hindrat döden.
På hur lite kunskap det faktiskt finns.
Om varför, vem och hur.
På hur det känns som ett lotteri där inne i cancervärlden.
Även när man är ur den.
Och så tänker jag en stund på barndomsvännen.
Som dör av ett återfall 33 år senare.
Det gör mig alldeles matt.
För jag inser hur långt det är kvar.
Innan gåtan är löst.
Alldeles för långt.

4 kommentarer:

  1. Risken finns att vi kan grubbla ihjäl oss Camilla.Ärftlighet eller inte.Simons läkare sa att han kunde ha haft sin hjärntumör sedan fosterstadiet,ingen vet....men dom gör ju inte datortomografi i förebyggande syfte.Sjukhusminnen,operationer,cytostatika,strålning,porth a cat,pencillin intravenöst,morfin mm.mm.Tänk om vi vore skyddade från den ofattbara verkligheten och frågan som vi ställer oss ofta...varför han/hon....VARFÖR????Det är så ORÄTTVISTSköt om er...kram Kia

    SvaraRadera
  2. Tänk om. Det är så jobbigt. Tänk om jag stått på mig där på akuten några veckor innan Maltes ben slutade fungera och flera veckor innan cancerdiagnosen. Då kanske de sett något. Och kunnat förhindra att hans fjärde ländkota förevigt är krossad och att han förevigt kommer vara stelopererad i länden. Fan för tänk om. Fan för cancer.
    All kärlek och värme till dig Camilla!
    Och, jag tycker det är hemskt att det inte på något sätt uppmärksammas på avdelningen när ett barn dör. KRAM

    SvaraRadera
  3. Ja, tänk om! Det är jobbiga tankar att tänka. Tankar som inte hjälper eller ändrar något. Ändå tror jag att man måste trampa några steg i det träsket. För att kunna släppa och gå vidare.

    Ja, jag vet inte riktigt hur. Men det är många runt om på sjukhuset som sörjer och det borde få ta lite mer plats. Döden är för osynlig.
    Varma kramar

    SvaraRadera