och utanför står körsbärsträdet i blom

Det är fredag.
Min yogadag.
I ett soligt rum ligger jag på en yogamatta av ull.
Och försöker koncentrera mig på att andas.
På att bara var här och nu.
De olika övningarna kräver min fulla koncentration.
Och även om sorgen hela tiden är närvarande.
Stundtals även intensifieras.
Är det en stund med paus från det svartaste.
Jag koncentrerar mig på att låta tankarna sväva.
På att bara känna min kropp.
Och hur andningen cirkulerar in genom näsan medan jag tänker sat.
Hur luften fyller mina lungor och förs vidare ut i min kropp.
Och sedan ut genom näsan medan jag tänker nam.
Allt samtidigt som jag gör de olika rörelserna.
När kriyan är klar är det dags för mantrasång.
Sången och stillheten fyller mig.
För en stund lyckas jag vara ett.
Livet är nu.
Inte då eller sen.
Efteråt kliver jag ut i solskenet.
Jag kisar mot körsbärsträdet som nu fått blommor.
Och allt känns lättare.
Livet är fortfarande sorgligt.
Men nu med ny energi och lugn.
Själen har fått vila.
En stund.