Så tittar jag då äntligen på programmet.
När livet vänder.
Programmet som vännerna säger andas tro.
Jag hör mammans ord om hur hon inte ville leva.
Tankar jag tänker varje dag.
Jag hör hur hon idag ändå lever ett bra liv.
Det ger hopp.
Blandat med viss skepticism.
För det är svårt att verkligen förstå att det går att hitta viljan igen.
Inte bara insikten att man ska.
Utan viljan.
För drygt ett år sedan såg jag en annan del av programserien.
Som också handlade om en mamma som förlorat.
Jag såg den under Linneas andra lungoperation.
Kanske var det en ren överlevnadsinstinkt.
Ett behov att se någon annan leva även om det värsta hänt.
Ett behov att förbereda mig på livet utan.
Om det inte skulle gå.
Som om det vore möjligt.
För det gick bara att ana smärtan.
Men inte att tänka vidare.
Hur livet fortsätter.
Tillsammans med smärtan.
Jag förstår det fortfarande inte.
För det borde vara omöjligt.
Smärtan finns där och flasharna kommer och går om det händer något i familjen.Min pappa är jättesjuk så vi har avbokat vår Spanien resa på påsklovet.Jag orkar bara inte....har dessutom kvar min infekterade tå.Vill inte lämna någon i familjen när dom blir sjuka.Harfått en helt annan syn på livet sedan Simon gick bort...min bror är och spelar golf i Spanien nu men han visste ju inte att pappa skulle bli sjuk.Ibland är det för mycket.Kram Kia
SvaraRaderaEn mycket god vän sa en gång till mig att man utsätts inte för mera än man klarar av här i livet. Jag tänkte då att mister man någon nära så hur sjutton kan man klara det. Idag vet jag att man gör det även om det emellan åt är så tungt. Kram till dig, och alla som kämpar på!
SvaraRaderaVad tråkigt att höra; Kia! All styrka
SvaraRaderaJa, kanske är det så. Eller så är vi alla starkare än vi tror. När vi väl måste. Jag får så ofta frågan hur jag orkar. Svaret är att jag inte gör det, men det finns inget val.
Kramar
Nä, vad kan man svara på frågan hur man orkar annat än att man är tvungen. Ibland när jag har tänkt att vad skönt att somna och aldrig vakna igen tänker jag på de mina som ska behöva sakna ytterligare en person. Man får hoppas att allt blir ljusare med tiden, kram!
SvaraRadera