Förra veckans läkarbesök.
Det går lättare den här gången.
Jag känner att jag lättare hittar orden.
Och att läkaren förstår.
Att jag bättre kan beskriva hur jag mår.
Vad som är svårt.
Hur jag försöker tänka framåt.
Fast det är en sämre tid.
Hur jag förstår att det kan vara bra att arbeta.
Jag måste bara förbi årsdagen först.
Kanske blir det lite lättare sedan.
Alla krockar med verkligheten lär mig också att det måste gå långsamt.
Att det inte bara är sorgen och ångesten som måste lindras.
Utan att ovan på det är hjärnan utarbetad.
Den fungerar så mycket långsammare nu.
Och kroppen är så trött av all sjukhustid.
Jag blir fortfarande förvånad över hur lite jag orkar.
I motsats till all kraft som fanns då.
Vi pratar vidare om försäkringskassan.
Som haft många frågor.
Om varför jag är sjukskriven så mycket längre än vad som är vanligt.
På pappret.
Det som enligt min nya handläggare brukar vara en till tre månader.
Jag undrar tyst hur många sådana som jag handläggaren känner.
Förmodligen känner jag fler.
Ungefär 150 stycken föräldrar som förlorat.
Många ytligt andra djupare.
Men bland dem verkar det snarare vara mer ovanligt än vanligt att börja arbeta efter tre månader.
Vi pratar vidare om arbetsträning.
Om det är lämpligt inom skolan.
Eller om jag borde göra något annat.
Läkaren säger att det bästa är om jag själv kommer på vad.
Det som brukar erbjudas känns oftast inte så attraktivt.
Jag tänker på vännen som blev erbjuden att städa i en simhall.
Och magen knyter sig.
Jag vill ju göra något viktigare.
Men vad?
Orken står i vägen.
Hur ska jag veta?
När jag knappt kan se framtiden.
När jag knappt orkar leva.
Men om jag nu måste.
Vad ska jag då göra?
Som känns meningsfullt.
Som kan locka mig bort från sorgen.
Hur kommer jag på det?
När jag knappt vet hur jag ska klara av dagen.
Fina Camilla!
SvaraRaderaHandläggaren på FK kan slänga sig i väggen.
Försök att bara vara nu och bekymra dig inte om framtiden. Det kommer lösa sig. Du kommer komma på vad du vill eller inte vill. Men nu är nu och tiden du har framför dig är svår. Så lägg inte på dig själv ytterligare börda nu.
Många kramar!
Jag blir så arg när jag läser det du skriver. De kan ju inte ha en "mall" på hur man mår efter att ha varit med om det värsta som kan hända en. En del klarar inte av att arbeta utan behöver få vara hemma medan andra inte klarar av att vara hemma utan behöver gå till ett arbete. Håller med föregående talare att handläggaren på FK kan slänga sig i väggen. Lyssna på din kropp så kommer det nog ordna sig, kram!
SvaraRaderaCamilla,Leif är ju lärare som du och han var 100% sjukskriven i 6 mån.Han började att arbeta 50% därefter och var hälften sjukskriven i 18 mån.Hansrektor betonade för F-kassan att en personal i sorg kan omöjligt ha full koll över eleverna
SvaraRaderaExtra viktigt när man arbetar med barn och människor överhuvudtaget.Vi är alla olika.Leif jobbar idag 80% som lärare vilket han tycker är det han orkar.Vi känner föräldrar i vår situation som har varit sjukskrivna i nästan 2 år.Det är viktigt att säga F-kassan att man har som mål att arbeta igen men inte hur mycket man orkar i början.Att dom aldrig lär sig.Det som dom säger till sitt patetiska försvar är att sorg är ingen sjukdom!!!!!Stå på dej,kram Kia
Tack, ni fina för ert stöd!
SvaraRaderaDet är galet att behöva känna sig stressad över att behöva jobba. Samtidigt tycker jag att det är bra att det finns hjälp att slussas ut i arbetslivet. Jag tror att det kan vara svårt för många annars.
Men helt klart är det idiotiskt att tillhöra en mall som inte egentligen är typisk för föräldrar som har förlorat sitt barn. För föräldrar som levat under stor press innan förlusten. Det känns underligt att vi inte kommit längre i Sverige idag.
Kram