kanelbulledoft och bekanta ansikten

9/5-16/5 2012
Tiden efter benoperationen sniglar sig fram.
Dagar blir vecka.
Det känns som en evighet.
Och inte en sekund att andas.
Än mindre äta.
Utan bror hade jag nog svultit ihjäl.
Dagarna fylls av människor från sjukhusets alla kategorier.
Av rutiner och måsten.
Den nya knappen måste handmatas.
Sex gånger om dagen.
Det är inte helt lätt när vår barnsköterska inte har tid att komma med sondmat.
Sondmat som kanske inte ens finns utan måste hämtas på andra avdelningar.
Och hade jag varit piggare och modigare hade jag sagt:
För helvete människa, ge mig en dagsranson åt gången så slipper dina små ben springa runt så mycket.
Men det gör jag inte. 
För jag är inte alls pigg.
Och inte det minsta modig.
Och förresten är barnsköterskan av den där sorten där minsta lilla måste lindas in.
Så jag skämtar och stryker medhårs för att det ska bli drägligt.
Nätterna trasas sönder.
Av dropp som ska bytas.
Av kontroller som måste göras.
Av vändningar för att undvika liggsår.
Av värk i benet som måste avlastas.
Av "Lillys special" som gör att blöjan måste bytas nästan varje timme.
Med ett nyopererat ben, kateterslang och alla möjliga slangar är det omöjligt att göra själv.
Vi måste vara tre.
Det blir ett fasligt ringande på klockan.
Tur att vi fått rummet bredvid sköterskeexpeditionen.
Och tur att hon är så omtöcknad av alla mediciner att hon inte orkar känna förödmjukelsen av att ha blöja.
Precis allt gör ont i mig dessa dagar.
Att se henne så ynklig.
Att inte kunna locka fram skrattet.
Och jag är rädd hela tiden.
För feber som stiger.
För hur allt har gått och hur allt ska bli.
Tröttheten förvandlar tiden till ett töcken.
Jag känner hur orken sakta men säkert krackelerar.
Hur jag får gräva djupare för att hitta kraften.
Men på något sätt går dessa dagar.
Långsamt blir Linnea starkare.
Jag hurrar för varje medicin som tas bort.
Hejdå ryggmärgsbedövning.
Hejdå kateter och blöjor.
Och trots att sjuksköterskorna är lika fantastiska som barnsköterskan är hemsk.
Så är jag glad när vi får lämna ortopedavdelningen.
När vi kan komma hem till Q 84:a igen.
Där jag kan andas in kanelbulledoften som sprids, och blandas med ljudet och rörelserna i korridoren från bekanta ansikten.
Jag känner hur mycket jag saknat mitt andra hem.
Jag ser hur Linnea blommar upp.
Och jag känner kraften sakta komma tillbaka.
För en stund.