måndag 24 mars 2014

den vita och den svarta

I mig har det flyttat in två personer.
Ja, egentligen fler om vi ska vara helt korrekta.
Men det är just de där två som får mig att undra om jag blivit galen.
Den vita.
Som puschar mig framåt.
Som hejar på vid varje litet framsteg.
Det är hon som ser till att jag reser mig när jag legat för länge.
Det är hon som planerar och vågar tro.
Det är hon som får mig att gå på yoga.
Gå ut.
Äta.
Klä mig.
Det är hon som försöker skapa mening med livet.
Utöver det självklara.
Att leva för lillasyster.
Medan den svarta.
Är hon som vägrar leva.
Väntar på döden.
Bockar av dagar.
Det är hon som skrattar lite rått när jag planerar framåt.
Det är hon som drar mig bakåt.
Neråt.
Som skriker sluta när jag gör för mycket som får kroppen att mår bra.
Hon säger: om du tar hand om dig är risken att du lever längre.
För ge upp är visserligen inte ett alternativ.
Ens för henne.
Men hon tror att livet själv kan ordna det som är självklart.
Att man inte kan leva när ens älskade dotter dör.
Det är hon som hurrar för vid varje fysisk smärta.
Säger att det är tumörer.
Födda ur sorgen.
Och då ger hon känslan av lättnad.
De där två som är varandras motsatser gör mig galen.
Vem ska jag lyssna på.
Kan de två förenas.
Måste man välja.
Eller ska jag acceptera dem båda.
Som två delar av mitt nya jag.

7 kommentarer:

  1. Hej! Du skriver så gripande och ofta vill jag kommentera, men det är svårt att finna ord.. Jag har ju mina två små kvar i livet. Jag kan inte förstå alls, inte det minsta lilla, hur det måste kännas att mista ett barn. Jag försöker förstå, men är glad att jag inte kan. Jag känner en tacksamhet varje dag för att jag har mina barn här hos mig. Du hjälper mig leva i nuet och uppskatta alla ögonblick och inte fokusera så mycket på allt det andra... En tanke som återkommer ständigt är det här med syskonskapet. Du har kanske inte några svar, men jag funderar på hur det skulle vara att mista den ena och få den andra att förstå att det hade varit lika hemskt om det var det barnet man mist... Och hur det måste bli konstigt att sörja den som inte finns så djupt att man kanske inte kan tänka att åh vilken tur att syskonet finns, nu ska jag verkligen värdera nuet med det barn jag har sån tur att faktiskt ha här och nu hos mig. Dessa frågor återkommer ständigt då jag läser dina fina, hemska, rörande ord. Kämpa vidare! <3

    SvaraRadera
  2. Vet hur du känner Camilla,har också en vit och svart "Det"i mej.Just nu har allt varit jättemörkt för det hände en tråkig incident förra veckan.Jag har ju diabetes sedan barnsben och har man otur så kan det hända att man kommer i sk koma.Då när det gäller mej så är blodsockret för lågt.Det hände och jag vaknar och ser ambulanspersonal bredvid mej.Allt gick bra och jag behövde inte åka in men L blev så rädd för när detta hände sist så var det nio år sedan och då hittade Simon mej.Flasharna blev jobbiga för honom och dagen efter gick han inte till jobbet.Jag vill inte förlora dej också sa han.Detta är svart för honom.Som tur är ringer han inte hem från jobbet.Håller med om att det är jobbigt att tänka positivt för dom andra grabbarnas skull men man stålsätter sig.Jag får mina svarta tankar när jag tycker att andra som har sina barn i livet och bara klagar på dom ,då tycker jag hemska saker ibland.Talade med vår präst om detta för flera år sedan och hon höll med.Vi som har drabbats av det värsta får ha tankar och tycka och tänka att andra uppför sig väldigt illa.Detta är också en slags överlevnads symbolik.Vi får hoppas att "Den VITA vinner över den SVARTA"Ha en vacker vårdag.....kram Kia:)

    SvaraRadera
  3. Jag tror man måste lära sig att leva med båda. Men du kan inte låta det svarta få dig att längta efter döden. För det vill du inte. Innerst inne.
    Du måste finnas här för lillasyster.

    SvaraRadera
  4. Hej kära anonym,
    Tack för dina ord!
    Jag ska försöka svara på din fråga...
    Jag och lillasyster pratar en hel del om att de båda är lika älskade. Att det kanske verkar som att Linnea var/är mer älskad eftersom hennes saker är framme på ett annat sätt och eftersom jag är mer ledsen än glad. Att jag hade varit lika ledsen om det varit lillasyster som dog. Lillasyster är klok och jag inbillar mig att hon förstår. Men det är viktigt att ständigt prata, och vara lyhörd. Något jag verkligen försöker. Jag är oerhört tacksam över att ha henne. Jag tror inte att jag levt annars. Men tacksamheten är mer som en svag bris. Jag kan fortfarande inte njuta helt och fullt. Sorgen är fortfarande större än kärleken. Min psykolog har sagt att det är fullkomligt normalt. Så jag försöker acceptera att det är så. Nu. Och jag märker hur stunderna då kärleken väger tyngre blir fler och fler.
    Kia, jag förstår att det var jobbigt både för dig och L. Jag tänker också att det är tillåtet att tänka "fula" tankar så länge de inte fastnar och växer sig djupa. Men att tänka tanken och sedan släppa den tror jag är fullkomligt normalt. Det är nog tom nödvändigt att tillåta sig det.
    Anonym, jag tror det med. Ibland är de svarta stunderna så djupa. Jag känner mig uppäten av sorgen. I de stunderna är döden en tröst. Det är en tanke som jag kan separera från verkligheten, men som är nödvändig i de svartaste stunderna.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. När min flicka i flera månader vårdades på Iva och läkarna sagt att inget mer fanns att göra. När jag för hundrafemtioelfte gången går i ivas korridorer, hör jag ett barn skratta. Jag hinner tänka att den förälder som kan höra sitt barn skratta är en lycklig förälder. Jag hinner tänka det innan jag inser att det är min dotter, Ellens tvillingsyster som skrattar.
    Tack för dina ord.
    Kram Frida

    SvaraRadera
  6. Ja, det finns nog inget bättre än att höra lyckan bubbla hos sina barn. Tyvärr blir den sönderskuren när ens ena barn dött. Lyckan kan aldrig bli hel. Jag tänker på ett uttryck; "man är aldrig gladare än sitt sorgsnaste barn". Det stämmer även om barnet inte lever. För hon kommer aldrig mer att skratta. Åtminstone inte så vitt jag vet.
    Kram. Och tack för DINA ord.

    SvaraRadera
  7. Så sant och smärtsamt. Att ha kraft att höra sina andra barn skratta. Det kan vara alldeles omänskligt.

    SvaraRadera