att tillåta sig att bara ligga i sängen trots att man är fröken duktig

Sängdagarna blir fler.
Jag tror att det är för att jag släppt gardet.
Inte längre håller så krampaktigt fast vid de föreställningar jag haft om hur livet ska levas.
De om att det är fult att sluta kämpa och ge upp.
Jag är inte längre så rädd.
För att släppa är inte detsamma som att ligga kvar på botten.
Nu vet jag att jag kan resa mig.
Att jag kan sätta på masken.
Inte bara för andra.
Utan även för mig själv.
Jag behöver inte bara spela normal.
Jag kan också vara det.
Det kanske är för att sorgen sjunkit in lite mer.
Det finns inte längre någon chock.
Det är så här livet är.
Det går inte att springa ifrån det.
Det går bara att gå rakt igenom.
För att kanske bli hel.
Eller åtminstone känna fast mark.
Nyorienteringsfasen tror jag att det kallas.
När man gått vidare ur en kris.
Jag nästan längtar dit.
För jag vågar tro på att den tiden kommer.
Inte till ett accepterande av att döden tog mitt barn.
Men till en förståelse av att det hände.
Och att det inte finns något jag kan göra åt det.
Mer än att försöka leva.