saker jag inte längre klarar av

På övervåningen hör jag ljudet från Wiiparty. Lillasyster och M spelar. Det vi spelade in i det sista. Hela familjen. Det som fick henne att blomma. Som fick henne att kämpa trots smärtor.

En annan gång föreslår M pussel med tusentals bitar. Vi har flera olagda. Köpta för att förmå Linnea att sätta sig upp i sjukhussängen. Så att lungorna kunde läka. Fast hon knappt orkade.

På tv:n hörs Bolibompa. ”Just kidding” som vi båda skrattade åt. ”Gissa hur mycket jag tycker om dig” som vi sa handlade om oss. ”Fåret Shaun” som vi snabbt stängde av. Det finns så mycket Bolibompaljud som påminner om sjukhuset. Fina stunder. Och jobbiga. Det som var det eviga bakgrundsljudet då vi inte fick lämna rummet.

Kunskapskanalen zappar jag snabbt förbi. Det var det enda som gick att titta på i den sena natten. I väntan på att sömntabletter och smärtstillande skulle verka. Eller som förtvivlade försök till normalitet på IVA. Jag, M och sjuksköterskorna försökte låta fascinerande kring kondorer som flög över hisnande vyer. Som om någon egentligen bryr sig när revbenen blivit uppfläkta och lungorna rensats på metastaser. Som om vi egentligen tänkte på något annat än att hon måste bli frisk.

Lillasyster vill baka. Jag går med på de där kokosbollarna som lillasyster alltid envisats med. Linneas avancerade recept hoppar vi över. De med flera moment som gärna innefattade komplicerade dekoreringar. Eller recept inspirerade från någon tv-kändis.

Påsken som för alltid kommer att vara förstörd. Allt som påminner mig springer jag förbi. Bara tanken får mig att rysa.

Jag skulle kunna fortsätta.
Det finns elva år av upplevelser.
Flera år av drömmar innan hon ens fanns.
M säger att jag är larvig när jag undviker situationer. När jag försöker bespara mig smärtsamma påminnelser. Han provocerar och undrar om vi ska sluta sätta på oss skor också. För det brukade Linnea göra.
Jag vet att han har rätt.
Jag stålsätter mig.
Härdar ut.
Låter dem spela Wii, men vägrar att delta.
Så tänker jag på mistvännen som säger att vissa saker måste man varsamt återerövra.
Och vissa saker ska man nog lämna därhän.
Kanske är det så.
Jag vill inte känna det onda. Inte minnas.
Men det finns också bitar som jag vill bevara. Jag vill att de minnena ska lämnas oförstörda. Jag vill inte att nya minnen ska blockera de fina med Linnea.
Kanske är det de smärtsamma som ska återerövras och ersättas med bättre.
Eller så får jag låta kroppen bestämma.
I sin egen takt.
Varligt känna in vad jag förmår.
Vad som är hanterbart och vad som är oöverstigligt.

i väntan på sömnen

De finns där.
De ljusa tankarna.
De fina dagarna.
Saltstänkta bad.
Ljudet av båten som studsar mot vattnet.
11-åringen som påminner så mycket.
Jag suger in känslan.
För då värmer det mer än det smärtar.
Jag är i nuet.
Njuter.
Av kaffekoppen i skuggan.
Grillkvällar.
Med vänner.
Med släkt.
Yoga bredvid finaste fina.
Värmen som tinar.
Kanot genom en lugn sjö.
Jag fångar alla stunder likt ett pärlband runt min hals.
Allt som gör det uthärdligt.
Jag tror på livet.
Det går.
Riktigt bra.
Men.
Det finns ett stort, svart men.
Alltid.
Som störst efter det fina.
För saknaden är alltid större.
Det är alltid kontentan.
Trots att jag vet att livet kan levas bra.
Så finns det egentligen bara en tröst i väntan på sömnen.
Varje kväll.
Det låter säkert fruktansvärd.
Men det är den krassa sanningen.
Till ljudet av den lilla och storas snusande ekar sorgen och längtan.
Det fina bleknar.
Tacksamheten över att jag klarat ännu en dag är så stor.
Som en suck av lättnad över att jag är en dag närmre.
En dag mindre med smärta och saknad.
Det är åtminstone något jag vet.
Och det är det som till slut får mig att somna.
Hur det blir vet jag förstås inte.
Men jag hoppas och vill tro.
Om inte på återförening och något större.
Så åtminstone på smärtlös stillhet.

vår hundvalp

I detta märkliga liv är inget längre konstigt.
Inte ens att vi har blivit med hundvalp.
Jag hade skrattat om jag vetat tidigare.
Sagt att det vore omöjligt.
Barnsligt livrädd som jag var.
Men efter att mött sitt livs värsta är alla rädslor som bortblåsta.
Det i sig är befriande.
I förlängningen betyder det förstås att livet inte är lika dyrbart längre.
Något som förstås är sorgligt.
Men det struntar vi i nu.
För nu är Müsli här.
Världens sötaste lilla hundvalp.
Jag hoppas att hon räddar oss lite.
Blåser in värme i våra frusna själar.
Jag hoppas att Linnea ler ifrån sin himmel.
Hon som fullkomligt älskade alla djur.
Namnet har hon bestämt.
Egentligen skulle hennes katt heta det.
Den vi skulle köpa efter lungoperationerna.
Fast helst ville hon ha en hund.
På ett sätt känns det så fruktansvärt sorgligt att hon var tvungen att dö för att jag skulle våga.
Jag vet hur lycklig hon hade varit.
Det gör ont.
Det får mig att skämmas.
Men jag vet också hur glad lillasyster är nu.
Hur hon behöver det här.
Hur vi nog alla behöver det.
Så välkommen lilla Müsli.
Vi älskar dig redan.

så blir huset vårt

juni 2012
Jag åker ner på visning över dagen.
Linnea förstår att jag måste.
Huset är alldeles magiskt.
Ett hus att bli helt i.
Fast vi förstås lika gärna kunde flytta till en barack om vi bara fick livet.
Vi sitter i allrummet på onkologen och budar över nätet.
Bland sjuka barn och droppställningar.
En aning absurt.
Men vi vinner.
Huset blir vårt.
Vi skrattar.
Lyckan bubblar.
Vi vet att det bara är ytligheter.
Men vi kan inte låta bli att glädjas åt det fina.
Att få känna medvind.
Att likt femåringar tänka magiskt.
Föräldrarna som också kommer att förlora får vidimera att vi är vi.
Runt oss rycks de andra med.
Livet är för oss också.
Det finns hopp.
Vi har något att se fram emot.
Något vi vet.
Cancerns fula ansikte får puttas åt sidan.
Linnea väljer rummet med dubbeldörrar.
Vi inreder i fantasin.
Vi drömmer.
Allt ska bli bra.
Det är vad vi tror.

den egna smärtan

Idag var en bra dag, säger M i bilen på väg hem.
Jag instämmer.
Sommaren har varit full av dem.
Fina, ljusa, lätta dagar.
Märkligt, men faktiskt.
Livet går.
Annorlunda.
Men det känns som att jag har kontrollen.
Fast ändå.
Jag hade bytt bort allt.
Precis allt.
Alla dagar.
Om hon bara fick finnas igen.
Till och med sjukhusdagarna känns lockande.
Instängda på ett rum.
Fast i en annan tid.
Bara ana sommaren och livet som pågår utanför.
Jag hade gärna tagit tillbaka all rädsla och ångest.
Om jag bara fick höra hennes röst.
Känna hennes kram.
Lukta hennes lukt.
Fast jag vet.
Innerst inne.
Mamman till M som överlevt bekräftar när hon tyst viskar.
Ibland undrar jag om det hade varit bättre om….
Hon avslutar inte meningen.
Men jag förstår.
Den egna smärtan är mer uthärdlig än tanken på att hon skulle fortsätta plågas.
Den egna smärtan måste vara bättre.
Åtminstone försöker jag övertala mig det.

så lite jag vet

Natten är ung.

Tårarna trillar. 

Sömnen vägrar infinna sig.

Idag är inte vilken dag som helst. 

Idag har ett datum som kan hängas upp på minnen.

Tre år tidigare sitter vi på en västkustö. 

Hemmet är hoppackat. Dagen då vi ska flytta till huvudstaden närmar sig.

Det känns vemodigt.

Kanske lite spännande och hoppfullt.

Men mest ovisst.

På tv ser vi hur ungdomar mött döden.

På en ö inte alltför långt bort.

Det är omänskligt.

Magen känns hård och kall.

Världen grym.

Jag lider med varje förälder. 

Som fått möta det värsta.

Så lite jag vet om framtiden.

Att jag ett år senare ska sitta i ett rum på barnonkologen medan min äldsta pumpas full av cytostatika. 

I rummet alldeles nära har en flicka precis givit upp kampen. 

Dagen före sin femårsdag. 

Hennes tvillingsyster får fira den halv.

Så lite jag vet om livet som väntar. 

Och kanske är det lika bra.

en liten önskan

Lillasyster ska välja vilken valp som ska bli vår.
M berättar hur tårarna rinner.
Hon är orolig för att välja fel.
Välja den som inte är Linneig.
Jag blir rädd när jag hör.
Rädd för att hon ska bli besviken.
Rädd för att hon då ska anklaga sig själv.
Att valpen inte ska läka tillräckligt.
När gråten väl kommit forsar all sorg ut.
Vi är lika där.
Biter ihop.
Tills det inte längre går.
Hon gråter för saknaden efter Linnea.
Hon gråter för bröder där kärleken inte syns.
För bråken som känns så smärtsamma bara för att hon står utan syster.
Hon gråter för föräldrar där tillrättavisningarna barrikaderar tacksamheten.
Jag lyssnar.
Och känner hur jag vill rädda.
Skydda lillasyster från bittra tankar.
Rädda de som inte hittar ut från familjestressens kramp.
Där livet tycks så intrasslat att ingen längre vet vart det börjar och än mindre kommer att sluta.
Jag vill bädda in det arga i bomull.
Runda av.
Locka fram glädje och lycka ur det som tycks svårt och kantigt.
Men jag vet inte vad som ger mig rätten.
Jag bara önskar att kärleken får komma först.
Att varje hårt ord får stanna tills ilskan bedarrat och orden blir onödiga.
Jag vill kunna ge perspektiv.
Jag vill ge insikt.
För livet är kort.
Ibland kortare än vad som borde vara möjligt.
Så fånga stunderna.
Gör de ljusa.
Innan det är för sent.