Lillasyster ligger sjuk i sängen.
Febrig och hostig.
Vid fotändan ligger den lilla lurviga.
Jag sitter bredvid för att finnas nära.
En fot sticker ut från täcket och stryker långsamt den lurviga över pälsen.
En graciös fot.
En kopia av storasysters.
Så sker allt blixtsnabbt.
För några sekunder är jag någon annanstans.
För några sekunder är det Linneas fot.
Hon är nära.
Jag är i en annan tid.
Jag fylls av lyckorus.
Några få, små sekunder.
Lika snabbt är jag tillbaka.
I verkligheten.
Tårarna rinner.
Hon finns inte.
Åh, jag känner igen. De där sekunderna av fantasi innan den brutala verkligheten tar vid igen.
SvaraRaderaKram
Vi måste få ha fantasi och känslan av att våra älskade barn är med oss....en gest,ett leende eller annat som påminner kan oftast syskon framkalla.Idag åtta år sedan vår kille tog sista andetaget.Någon godhjärtad hade satt vackra rosor vid graven och tänt ett extra ljus.....tårarna tar aldrig slut.Orka...orka.Kram Kia
SvaraRadera