Någonting är sämre med lillasyster.
Storgråt, ångest och panikattacker tillhör vardagen.
Allt oftare stannar hon hemma från skolan.
Vägrar,
skriker att hon inte vill leva.
Vi kämpar.
Vi provar olika tillvägagångssätt.
Vi vet inte ens riktigt vad som är orsaken.
Om det är sorgen,
åldern,
tvångsmani,
eller
allt.
Tanken att vabba långvarigt slår mig.
Kanske behöver hon vårt fullständiga stöd.
Kanske behöver hon se att vi kastar allt åt sidan för hennes skull.
Precis som vi gjorde för Linnea.
Men så ser förstås inte verkligheten ut.
Vi behöver jobba för att få ihop livet.
Ekonomiskt.
Och mentalt.
Så vi fortsätter att pussla och tackar för ett lov alldeles runt hörnet.
Och därefter det efterlängtade psykologbesöket.
Som förstås inte kan göra mirakel,
men kanske kan ge oss en krycka i detta vingliga liv.
Älskade finaste lillasyster!
SvaraRaderaSå smärtsamt.
Önskar man kunde göra något.
Ta över smärtan.
Fuck fuck fuck cancer!
Ja, det gör verkligen ont att se henne så här!
RaderaBlir så arg över att våra barn så fort fick lära sig hur grymt livet kan vara.
Kramar
Fina lilla lillasyster som tvingats bli så stor. Det elaka cancermonstret tog inte bara Linnea från er, det ställer till med så mycket mer.....
SvaraRaderaAlla jordens kramar till er��
Ja, cancermonstret ställer till det hela tiden... På många olika sätt. Du vet precis!
RaderaVarma kramar
Stackars liten! Kan det vara så att även hon reflekterat över att nu är äldre än Linnea, och att det ger henne ångest?
SvaraRaderaJag gissar att det är många olika orsaker. Att hon är äldre är säkert en. Det gör också att hon reflekterar och förstår mer än hon gjort.
RaderaAll styrka och kärlek till er.Kram Kia
SvaraRaderaTack Kia!
RaderaKram tillbaka