måndag 8 februari 2016

den åttonde februari

Idag är det fyra år sedan det där telefonsamtalet som för alltid delar in livet i ett före och ett efter.
Jag minns det som igår.
Ljuset.
Snön.
Klumpen i magen.
Smärtan som var cancer i benet.
Och jag som slutade andas.

Idag är det tre år sedan allt hopp krympte.
Luften som stannade.
Skräcken i bröstet.
Panikgråt på golvet vid sjukhusets hissar.
Smärtan som var metastaser i lungorna.
Många.

I flera dagar har ljuset påmint.
Sorgen har vibrerat under huden.
Kroppen känner.
Som om det finns en klocka där inne.
Som vet datum och tid.
Minnena känns extra tydliga.
Ändå är det så svårt att förstå allt som hänt.
Egentligen tror jag aldrig att jag slutar förundras över att jag fortfarande vaknar och andas.

2 kommentarer:

  1. Ja, det är så konstigt. Hur vi kan leva vidare. Hur det till och med kan kännas bra mellan varven. Jag upphör inte att förundras över hur konstigt det är.
    Kram till dig! En svår tid väntar.
    Fuck cancer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Lena! Det är skönt att du vet!!
      Kramar

      Radera