tisdag 16 februari 2016

internationella barncancerdagen

Så står jag där igen.
Vid Götaplatsen.
För tredje gången.
Det är fint att få hänga där med hela teamets värme i ryggen.
Vi tågar med våra facklor längs hela avenyn ner till Gustav Adolfs torg.
Jag håller ihop den här gången.
Gråten kommer först på natten efter.
När jag landat.
Facebook har påmint om vad vi gjorde för tre år sedan.
Ifall vi skulle glömt.
Jag för mig tillbaka till skräckens dagar.
Dagarna före första lungoperationen.
Den fantastiska Leif som lyfte oss med sina Mannerströmska köttbullar.
Och fina Petra som också är med.
Som vi bara träffade då.
Som ändå minns oss.
Som skickar bilder just idag.
Stort tack för det!




6 kommentarer:

  1. Skrev en kommentar nyss som försvann? Skrev iaf att vi träffades första gången efter det första fackeltåget. Vi skulle delat fjolårets kram och tårar även iår, men feber satte stopp för mig. Tack för att du finns Camilla.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du finns, Maria! Jag saknade dig!
      Jag pratade med K som låg i rummet bredvid när vi väntade på döden. Då fanns ni någonstans bland rummen, alldeles i början. Det är svindlande vilka öden jag mött. Och vilka alldeles speciella människor jag har nära mig nu. Jag undrar ofta hur det hade gått utan er!
      Varma kramar

      Radera
  2. Jag har läst igenom allt du har skrivit om din fina dotter och tårarna rullar ner för kinderna. Har själv en dotter på 11 år och bara tanken på att något liknande kan hända får mig att känna skräck, sorg och panik på en och samma gång. Jag hoppas att ni ändå på något sätt orkar hålla näsan ovanför vattenytan. Mina tankar är ofta hos er. Magnus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din ord, Magnus!
      Livet är förunderligt. På så många vis. Trots det djupaste sorgen, som aldrig kan läka, finns det fina stunder. Det finns skratt och glädje. Självklart på ett annat sätt, men livet går.

      Radera
  3. Har varit med här en stund och följt dina inlägg. Du skriver så vackert och jag påminns om skört livet är. Finner inte ord för den outsägliga sorg som ni måste ha. Varje gång jag läser dina inlägg får jag en stor klump i halsen och tårarna stiger i ögonen. Vill bara skriva här för att säga att ni finns i mina tankar.

    SvaraRadera