dagar i värme

Lillasyster i soldränkt bassäng med Linneas vän.
Skrattar och leker.
De har år av självklarhet i ryggen.
Så nära syskon man kan bli.
Formade av friheten att alltid ha varandra bredvid.
Alltid ha en plats över.
De delar så mycket minnen.
Glädje och sorg.
Saknaden efter Linnea.
Insikten av att de båda levt nära döden.
Sett cancerns fulaste sidor.
För vännen både hos sin mamma och Linnea.
Kanske känner de en trygghet över att veta den smärta de båda bär på.
Kanske är det därför de känns så nära.
Ömmar om varandra på ett systerlikt sätt.
Binds ihop av vetskapen att framtiden inte är barnsligt självklar.
Den vetskapen som gör att man måste leva i nuet.
För det är allt vi vet.
Det känns fint att de få ha varandra.
Att jag får känna lugnet i det.
Att jag får finnas i fina tolvåringens skugga.
Och att just det gör att Linnea nästan känns verklig.
Så verklig att jag hinner tänka att vi har en solstol för lite när vi betalar för tre.
För att i nästa stund känna den knivskarpa insikten.
Ändå gör det mig glad.
För här får hon finnas.
För oss alla.