fredag 2 maj 2014

jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor

Idag är det ett år sedan.
Den där absurda dagen.
En dag som inte borde få upplevas.
Av någon förälder.
Ändå satt vi där i kyrkbänken.
Med vår finaste liggandes i en vit kista framme vid altaret.
Minnena är vaga.
Mer som bildfragment än som en sammanhängande film.
Men jag minns hur jag satt bredvid en gråtande lillasyster.
Hur min kropp skakade som i en sista ansträngning att hålla ihop.
Ett litet tag till.
Jag minns känslan av att vilja ta in det sista avskedet och samtidigt bara vara en åskådare.
I någon annans liv.
Jag minns klapparna på axeln som aldrig verkade slut.
Värmen från människorna i den fullsatta kyrkan.
Den fina vännens sång.
Och hur Freja sjöng låten jag redan i oktober fasat över att behöva uppleva.
Vaga bilder från hur jag rörde mig efteråt på minnesstunden.
Någon som inte längre var jag.
Bara ett skal.
Och jag minns hur jag efteråt la mig ner.
Med en känsla att aldrig mer vilja resa mig.
Någonsin.
Varför skulle jag.
Allt var förbi.


Utan dina andetag, Freja Modin


9 kommentarer:

  1. Vill bara skänka dig en varm stärkande tanke! Du, den finaste mamma en flicka kunde/ kan ha! Anna-Karin

    SvaraRadera
  2. Tack för att du delar... Varma tankar till er alla...

    SvaraRadera
  3. Hej Camilla....blir så ledsen när jag ser begravningen....alla flashar....sååå tungt och jobbigt.Önskar ingen detta som vi har i bagaget.Denna veckan har vi vänner på visommist vecka på Almers.Dom är bara två familjer där KONSTIGT. Maj månad brukar det ju alltid vara fullbelagt.Kram Kia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt, men det ju inte bara svårt att planera sitt liv när man mist, utan även krångligt att boka. Önskar att jag var så tekniskt kunnig att jag kunde skapa ett mer fungerande sätt att boka, gärna via nätet. Men nu är jag inte det. Och tydligen ingen annan heller...
      Kram

      Radera
  4. Har nu ägnat det senaste dagarna åt att läsa din blogg på lediga stunder. Så fruktansvärt sorgligt och tråkigt... Jag har också upplevt djup sorg och du beskriver så väl hur även jag mådde då, där i början, de första åren. Elva år senare bryter jag inte samman lika ofta men att tiden läker alla sår är ett stort hån. Saknaden och sorgen är livslång, den ändrar möjligen bara skepnad men den finns alltid där - man lär sig bara att leva med den även om det är så svårt. Håller tummarna för att du också kommer att kunna se lite ljusare på livet men det måste få ta den tid det tar. Många säger att det första året är jobbigast men det tror jag är högst individuellt. För mig var de tre första åren jobbigast innan det sakta blev lite lättare.

    Tack för att du delar med dig - ikväll har jag kramat mina två barn lite extra och vi försöker verkligen att uppskatta varje minut tillsammmans med dem. Särskilt tacksam blir man efter att ha tagit del av en historia som din.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och tack för att DU delar med dig! Det känns skönt att läsa att det lättar. Även om jag inte har några föreställningar om att det någonsin kommer att bli riktigt bra. Bara att det ska gå att leva med.
      Kram

      Radera
  5. Får lust att hoppa in i filmklippet, springa fram till kistan och skrika att " Ser ni inte hur absurt detta är. Släppt ut detta fina barn. Hon ska ju skratta, leka, LEVA, vara här med oss. Stryka sin mammas kind och säga: Världens bästa mamma! äta glass med kompisarna i solen..." Usch, den här filmen känns så fel!! <3

    SvaraRadera
  6. Tårarna rinner när jag ser filmen. Två dagar efter att ni förlorade er Linnea var jag på en begravning med en liten vit kista...i den låg min 5-åriga systerdotter...All styrka och varma kramar till dig och din familj ❤️ / Emma

    SvaraRadera