det fina i ett par gamla skor

När Linnea dör flyttar lillasyster in i hennes gamla ridskor.
I början ser de rätt okej ut. Skinnet är helt, blankt och svart. Skorna kan lätt tas för en vanlig höstkänga.
Möjligtvis något nummer för stora.
Lillasyster använder skorna i alla möjliga sammanhang.
Till skolan.
I snöslask och regn.
Till kalaset.
Och då börjar den ordentliga mamman som bor i mig skruva sig några varv.
Till kalas.
Där går väl ändå gränsen.
Jag lirkar med lillasyster.
Försöker få henne att använda något av de andra hela och nya par som inhandlats.
Men lillasyster håller fast vid kängorna likt ett gammalt kärt gosedjur.
Så blir det varmt.
Kängorna varvas med Converse och flipflops.
Läget känns okej.
Även om en liten del i mig skäms för de, numera slitna, kängorna.
Jag anar hur tanter lägger huvudet på sned. Hur de tänker, stackars barn. Inte nog med att hon förlorade sin syster. Hennes mamma blev galen på kuppen. Och nu får hon gå i gamla trasiga skor.
Fast jag egentligen tror jag att de förstår.
Men ändå får det mig att känna mig lite dålig.
Slarvig.

Till slut blir nog kängorna lite väl svettiga.
Till och med för lillasyster.
Nya lätta hoppa-i skor inhandlas.
Två par.
Lillasyster verkar nöjd.
En dag.
För sen är de nya skorna plötsligt för små.
Och kängorna sitter åter på hennes fötter.
Och då.
Då sträcker jag på mig.
Och så skänker jag den fina mist-mamman en tacksamhets tanke.
För att hon fick mig att se hur fint det kan vara med ett par gamla ärvda skor.
Det finns värre saker att lägga energi på.
Tack, mamma Lena!