dåliga besked

8 juni 2012
Vi vaknar upp i vårt rum.
Det med lilablommiga tapeter.
Linnea mår ganska bra.
Under natten har vi varit på ultraljud eftersom Linnea haft ont i magen.
Men det har släppt.
Det känns som att det ska bli en av de lättare gångerna på sjukhus.
Då man mest väntar på att värdena ska vända.
Då man inte är så orolig.
Det är så det känns.
Men inte så det blir.
Sköterskan undrar på morgonen om M kan komma.
Provsvaren har kommit.
Vi bestämmer en tid på eftermiddagen.
Jag lyckas mota bort oron.
Och när Linnea målar med målarverkstan går vi in på rum 22.
Tillsammans med sköterskan och två läkare.
Varningslamporna blinkar.
Flera personer är inget bra tecken.
Jag vet.
Men håller ihop.
Långsamt och sakligt börjar den manliga läkaren gå igenom provsvaren.
Jag vill både frysa tiden och spola förbi den.
Men jag kan varken göra det ena eller det andra.
Jag kan bara lyssna.
Lyssna på svar som inte är så bra.
Operationsmarginalerna har varit för snäva mot vad man önskar.
Tumören har inte krympt så som man helst sett.
Dessutom levde 25 % av tumören fortfarande.
Och vad man vet så är det bästa för överlevnad att tumören är helt död.
Eller åtminstone att mindre än 10 % lever.
För de med mer än 10 % levande tumör går det inte lika bra.
Det finns inte heller några starkare cellgifter som bevisats hjälpa.
Möjligen kan Linnea få interferonsprutor efter behandling.
Även om det inte stämmer med protokollet.
Jag försöker få läkaren att säga att det ska gå bra.
Jag tänker att 25 % levande ändå är bättre än att inget dött.
Men läkaren vidhåller.
Oddsen har klart försämrats.
Vi tillhör kategorin "bad respons".
Lamslagna går vi ut ur rummet.
M går till Linnea.
Jag går in på rummet för att samla ny kraft.