torsdag 27 februari 2014

kraften att kämpa

Trots att jag lovat mig själv efter den där första tiden i sängen.
Gå upp.
Duscha.
Klä mig.
Gärna mascara på varje frans.
Rutiner.
Varje dag.
Hur det än känns.
Så händer det.
Jag hämtar lillasyster i joggingbyxor.
Blek och glåmig.
Det hade aldrig hänt förr.
Nu orkar jag inte bry mig inte längre.
Nu sker det ofta.
Jag ser i lillasysters ögon och tror att hon skäms.
Över den gråa mamman.
I affären senare förstår jag.
När vi tillsammans handlar middagen jag glömt att vi borde äta.
-Mamma, jag tror vi behöver toapapper.
Hon släpar på ett storpack.
-Och juicen mamma, den är slut.
Jag förstår vad de bleka kinderna signalerar.
Att hon måste ta ansvar.
För mamma är ett psykiskt vrak.
Och insikten gör riktigt ont.
Hur jag gör henne besviken.
Och rädd.
Jag vill ju vara stark för henne.
Jag vill att hon ska lita på att jag finns.
Hon behöver det vanliga.
Ramarna måste vara fasta.
Det ger mig kraften.
Att hålla fast vid det som brukade vara jag.
Åtminstone mitt skal.

4 kommentarer:

  1. Söta lilla lillasyster....hon har koll.Barn känner och tar ansvar och hon vet hur du mår.Hon försöker att hjälpa till så gott hon kan trots sin egen saknad.Sätt er ned och tala om för henne gång på gång hur duktig hon är på att komma ihåg vad som måste köpas.Hon är ju det allra finaste ni har....det kan man aldrig säga för mycket.men ibland stakar sig orden som man vill säga.Ta hand om varandra,kram Kia

    SvaraRadera
  2. Kram <3 - längtar till imorgon

    SvaraRadera
  3. Camilla. Tårarna rinner, nej, de väller fram, okontrollerbart. Jag måste stanna upp och sluta läsa ett tag, sedan läsa vidare dina äldre inlägg.
    Känner igen ALLT så väl. Kommer ihåg allting, alla kurer, allt hopp, all förtvivlan. Att gå in på toaletten på rum 22 på Q84 och titta sig själv i ögonen, se sig igenom en dimfylld ridå av tårar. Svälja. Luta sig framåt så att tårarna inte lämnar rännilar och spår i fundationen, utan kan droppa rakt ner i handfatet. Ta ett djupt andetag och gå ut till sitt sjuka barn med ett "det här klarar vi leende"
    Att behöva dubbelkolla vad sjuksköterskorna gör och att känna sig skeptisk inför läkarnas ordinationer av läkemedel alt. brist på ordinationer av läkemedel.

    Lillebror som, med en bläckpenna, skriver på sin hand att T kommer att DÖ.
    Lillebror som vill ta storebrors rum, nu när storebror har flyttat till pappas plats i dubbelsängen i föräldrarnas sovrum och pappan till ett annat sovrum i huset... En familj som är i kaos. En mamma som alltid är ledsen, dyster, arg, bitter, irriterad, sorglig, slut, tömd.

    Vi har nu kämpat i 2,5 år. Så mycket lidande för ett oundvikligt slut.
    Smärtor, smärtmediciner i.v som endast drogar ner.
    Ryggbedövning=kan inte kissa=kateter=vill inte dricka.
    Vill inte ha sond.
    Vill inte ha dropp.
    Förtvivlad mamma: men snälla, du måste få i dig någonting!!
    Åker hem från sjukhuset en natt för att alla säger att jag måste hem och hämta kraft och tänka på dig själv. Känner då bara att jag vill tillbaka till honom på sjukhuset. Kan inte hämta kraft någonstans ifrån. Hur kan de säga såna dumheter.
    Går förbi det tomma rummet. Tittar på hans säng. Saknar!

    Kram Eva


    SvaraRadera
  4. Ja, det är viktigt att prata. Jag inbillar mig att vi är ganska bra på det, men kan bli bättre. Jag stärks mer i att jag måste vara stark för lillasyster utan att för den skull dölja min sorg. Hon behöver bara veta att jag orkar och finns för henne.

    Eva, det är förfärliga minnen. Ibland vet jag knappt vad som tar mest plats. Sorgen eller alla dessa fruktansvärda sjukhusminnen. Det tar mycket kraft att bearbeta. Det gör ont att allt lidande var för intet. Att hon inte fick vinna.
    Varma kramar tillbaks

    SvaraRadera