au revoir Göteborg, salut Paris

Så har dagen kommit.
Efter mycket slit, nervositet och många roliga stunder är det dags.
Cykeln är pimpad med ett foto av Linnea.
På styret sitter flickan Wilmas elefant Doodle.
Wilma som har samma cancerform som Linnea hade och är lika gammal.
Tanken på dem och på alla andra barn som kämpat och kämpar kommer att peppa mig att orka trampa.
För det kommer att bli en tuff resa.
Men det kommer ändå aldrig vara i närheten av det barn med cancer får gå igenom.

Jag hoppas att ni fina änglar i himlen vakar över oss cyklister.
Linnea, Meja, Linnea W, Nora, Ester, Kajsa, Iris, Alva, Nils, Wilmer, Bianca, Ted, Emilia, Hugo, Alice, Malva, Felicia, pappa, Katarina och alla ni jag inte minns namnet på.
Ni är många som är med mig i mitt hjärta!

fjorton år

Ännu en födelsedag utan.
Den fjärde.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att ta sig igenom dagen.
Hur man "firar".
Vi har pratat om att hedra tillsammans.
Om att äta tårta och göra något som Linnea hade uppskattat.
I år kommer annat emellan.
Jag är ensam.
Jag tillåter mig att stanna upp.
Och fundera på hur hon hade varit och vad vi hade gjort.
Om inte barncancer fanns.

ambivalent

Det blev lite lättare.
För att vända och bli svårare ändå.
Lillasyster är nästan hemma mer än hon är i skolan.
Hon pendlar mellan långa gråtutbrott till pratsamhet och glädje nära kompisen.
Arga ord över att jag inte finns skriks när M är bortrest.
Magont över att gå till jobbet trots att hela hjärtat skriker stanna.
Jag är ledsen i hela kroppen.
Orken finns inte riktigt.
Jag är otillräcklig på alla plan.
Egentligen vet jag vad som är viktigast.
Det är ändå för henne jag väljer att leva.
Jag snuddar vid tanken att ge upp allt.
Sälja allt vi äger och har.
Flytta till något litet.
Sluta jobba.
Ge upp cyklingen.
Och bara finnas nära.
Ändå är det inte så enkelt.
Jag är rädd att förlora det som gjort mig stark igen.
För vad finns då kvar?
En trasig mamman.
Hon som inte fullföljer.
Hon som inte klarar livet.

3 år sedan det sista andetaget

Jag blir fortfarande helt galen av att tänka på allt som hänt.
Jag är fortfarande så arg på allt du fick gå igenom.
På att du inte längre får finnas.
Jag vill fortfarande ge upp.
Varje dag!
Få sova för evigt.
Få slippa känna.
Men jag kämpar vidare.
Vid det här laget har jag har lärt mig hur man gör för att få livet att gå.
Hur man lever varje liten stund i taget.
Hur man fyller det med det bra.
Hur det glädjen kan gå hand i hand med sorgen.
Jag hoppas att du ser hur mycket jag kämpar.
Och att du vet hur mycket jag älskar och saknar dig.
Finaste Linnea.
Jag bär dig i mitt hjärta.
Tills vi möts igen.

känslan av att tillhöra något större

En lång, energikrävande dag är till ända.
Jag cyklar på vägen som jag, på dagen för tre år sedan, körde för att hämta kläderna som ska få följa med mitt döda barn ner i graven.
Jag känner hur sorgen knyter sig i magen.
I hjärtat.
I halsen.
När jag svänger in på sjukhusets parkering bränner tårarna bakom ögonlocket.
De senaste dagarna har sorgen varit nära.
Imorgon är det tre år sedan hon lämnade oss.

Jag möter upp de fina gula vännerna.
Tillsammans kör vi genom regn och kyla.
Jag är helt fokuserad på att orka hänga med.
Koncentrerar mig på att ligga tätt, göra tecken och bita ihop i sega backar.
När jag landar hemma 2.5 timme senare är jag uppfylld av en lättnad.
Det känns nästan magiskt att få tillhöra något större.
Kroppen är trött, men själen har fått vila.

Tack Team Rynkeby Göteborg för att jag får vara en del av er!

man kan inte svettas ut tårar, inte heller cykla ifrån sorgen

Jag har försökt.
Men känslan är att livet går lite för fort.
Så fort jag att inte riktigt hänger med.
Kroppen är långt före.
Medan det som är jag hänger som en ballong på ett skört snöre långt efter.
Det finns bra saker med att ånga fram.
En är att man inte riktigt hinner känna efter.
Men till slut måste det onda ut.
Det som tickar som en bomb i mitt bröst.
Så jag stannar upp.
Gråter arga tårar över det svåra livet.
Låter känslorna finnas.
Och lyssnar till vetskapen om att ännu en årsdag snart är här.

en elvaårsdag

I slutet av februari fyller hon.
Vår lilla.
Det är precis i början av vår tunga period.
Tiden för insjuknande och återfall.
Ofta önskar jag att hon fick fylla en annan tid.
Så vi slapp kämpa med allt det svåra samtidigt.
I år kan vara den värsta födelsedagen.
För lillasyster.
Jag vet förstås två som är värre.
Den ena en 10-årsdag.
Huvudet skalligt efter cytostatikabehandlingarna.
Benet nyopererat. Ryggmärgsbedövning och kateter.
En kropp som knappt orkar lyfta armarna.
Än mindre äta den efterlängtade tårtan.
Besvikna ord över vilken dålig födelsedag det är.
Den andra en 8-årsdag som inte går att fira för att storasyster är så medtagen efter sin första lungoperation.
Vi firar i förväg det året.
På lekterapin.
Med ständig påfyllning av morfin.
Och ett mammahjärta som värker.
Men för lillasyster är idag den värsta.
För lillasyster går luften ur redan kvällen innan.
Tårarna vill aldrig sluta.
Hon skriker sig hes från kvällen,
genom natten.
Ända tills morgonen.
Vi försöker slå knut på oss själva.
Vi gör allt för att göra det bra.
Och för att förstå
Men ingen av oss vet riktigt vad felet är.
Utbrottet är massivt.
Min kropp töms på energi.
Grodorna växer i munnen, men jag lyckas svälja dem.
Jag vet ju att allt bottnar i något större.

Det blir en okej dag till slut.
Lillasyster sansar sig och går till skolan.
Det blir filmmys.
Godis.
Och med den där telefonen vi egentligen tyckte var för dyr inslagen i ett paket.
Det blir okej.
Men inte mer än så.

på lillasyster whiteboard