samtal till våfflorna

- Vi arbetar med kroppen i skolan, säger lillasyster mitt i våffelfikat. 
Alla fick varsin kroppsdel. 
Jag fick lungorna. 
Det kändes sådär för att, ja ni vet.

Vi vet, men låtsas ändå vara lite oförstående. Så att hon själv ska få sätta orden.

- Strunt i det, svarar lillasyster. Det spelar förresten ingen roll. Det var inte så farligt ändå.
Men vi vill höra. Så vi lockar och uppmuntrar att berätta.

Och orden kommer:
- Jo, jag tänker på att Linnea fick cancer i lungorna. Och det kändes liksom jobbigt att arbeta med den kroppsdelen då. Jag tror inte fröken tänkte på det. Men det gick bra.

- Det är mycket som känns svårt, säger jag. En del saker blir just så svåra som man föreställer sig. Men för det mesta blir det ändå lättare. Så brukar det åtminstone vara för mig.

Vi pratar vidare.
Om liv och död.
Om cancer och metastaser.
Om våfflor och sylt.
En vanlig kväll hos oss. I vårt ovanliga liv.

fuck cancer

37 blogginlägg har påbörjats.
Noll har publicerats.
Och trots att jag lovat att det inte ska påverka mig, så kan jag inte låta bli att få en liten klump i magen när jag ser hur många som går in här varje dag.
För det är så mycket som inte går nu för tiden.
Inte ens att skriva. Hjärnan tycks inte orka fokusera tillräckligt länge för att få ner orden.
Men nu tänker jag att jag skriver lite ändå. Som ett livstecken.
Det är oeffektiva dagar.
Mest irrar jag runt. Till synes planlöst. Jag gör lite här och lite där.
Ganska stora projekt dras igång. Få saker blir klara.
Tålamodet räcker inte till. Orken tar slut på vägen.
Inte vidare bra för självförtroendet.
Jag tror att det är årsdagen som spökar.
Den närmar sig och dagarna fram dit är kantade av minnen som blixtrar svarta i mitt huvud.
Det märks på oss alla tre.
Lättirriterade. Sköra.
Det finns fler saker runt om som tynger. Men om det kan jag inte skriva.
Jag kan bara skriva hur mycket jag hatar denna förbannade cancern och alla liv den förstör.

att inte oroa sig

Vi pratar om Laleh, lillasyster och jag.
Vi pratar om hur hon flytt krig och bytt länder.
Om hur hon förlorat sin pappa vid 12 års ålder.
Och om hur hon nyligen även förlorat sin mamma.

- Vad dog mamman av, frågar lillasyster.
Jag sväljer. Jag vill helst inte säga det där förhatliga ordet.
Jag vill inte skapa oro.
Men jag svarar. För jag kan inte ljuga.
- Cancer.
- Oj, suckar lillasyster. Att så mycket kan hända samma människa. Jag brukar tänka att det inte kan hända oss något mer nu. Att Linnea liksom vakar över mig. Över vår familj. Att hon är min skyddsängel.
- Vad fint tänkt, svarar jag. Jag tror säkert att Linnea vakar över oss. 
Och du vet väl att det vi varit med om är så jätte, jätteovanligt. Att något mer skulle hända vore verkligen märkligt.

Jag säger inget om familjen vi lärde känna på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De vars dotter dog i leukemi och lillebror strax därefter också fick cancer.
Jag säger inte heller något om blodproven, som just i detta nu, genomgår en minutiös skanning efter misstänkta genmutationer.
Jag tänker att det är bättre att förhålla sig kring det vi faktiskt vet.
Vad morgondagen har med sig vet, så gott som, ingen.

sjukdagar

Lillasyster är febrig och förkyld.
Matintaget är knappt. Riktigt knappt i några dagar.
Önskekost råder i villa VAB.
Igen.
-Kan jag få salami, ropar lillasyster från sängen. Sån som Linnea fick.
Efter ett litet tag hörs:
-Finns det hallonsorbet?
Och efter ytterligare ett tag.
-Jag kan nog äta middag idag. Pizza!
Det kan ju knappast vara en slump att hon prickar in just de få saker som Linnea åt som sjuk.
Snarare är det ett litet rop, -Se mig, ta hand om mig.
Och jag försöker.
Jag är bara inte lika bra på det längre.
Men jag gör så gott jag kan. Jag hoppas att du vet det, sötaste lillasyster.

femtonde februari

-Vi tar rygg på er i år igen, säger mistvännen Maria.
Förra året visste vi inte om varandras resa.
I år känner vi varandra väl.
Så väl att de passat vår lurviga när vi varit på skidresa.
Det är internationella barncancerdagen och vi går fackeltåg nerför avenyn.
Längre fram går vår cykelhjälte.
Runt oss ser vi bekanta ansikten. Andra helt obekanta.
Någon liten med kortisonsvullna kinder.
Någon som arbetar på sjukhuset.
Några har överlevt.
Andra har mist.
Alla är vi berörda av den grymma sjukdomen.
Alla vill vi hedra de som kämpar.
Och kämpat.

300 ljus för de barn som i år får cancer

tillbaks på kända marker

Redan i bilen börjar jag gråta. Händerna på ratten darrar.
Kroppen känner igen vägen.
Fortfarande.
Rakt framför mig syns centralkliniken. Till höger pressbyrån där fredagsmys och lördagsgodis inhandlades.
Det är med tunga steg som jag går från parkeringen.
Hjärtat bultar så hårt i mitt bröst att det gör ont.
Jag stapplar till lite när jag sneglar uppåt. Upp mot de bekanta fönstren där jag suttit innanför och önskat oss långt bort.
Jag känner mig otroligt liten.
Och jag är så fasansfullt rädd för alla de svåra minnen som finns där innanför skjutdörrarna. Rädd att minnena ska få mig att falla ihop.
Det är snart två år sedan jag var här.
Nu är jag på väg till lekterapin. För att pärla pärlor till Linneas supersnöre.
Tillsammans med andra föräldrar som bär på svåra ryggsäckar.
En del som också mist.
Jag sväljer rädslan och går in.
Stegen styr förbi caféet där de sista frukostarna köptes.
Det stora skeppet är framför mig.
Hissarna lite lägre fram. De jag åkte ensam i på väg till IVA och de som rymde rullstol och sängar som vi åkte i tillsammans.
Här finns de sista spåren av henne.
Jag går på den målade löpbanan i korridoren som leder till lekterapin, förbi sjukgymnastiken och stickrummet.
I huvudet hör jag lillasysters förväntansfulla ord:

- Vi ser vem som kommer först. Jag tar den röda banan, så kan du o Linnea ta den blå.
Min trötta kropp som försökte le lite i ett försök att visa att jag var med på leken medan fötterna som inte orkade springa slog i rullstolen framför mig. Handen var i ett fast grepp runt droppställningen. Slangarna över rullstolens handtag. Fingrarna som hindrade att de slank iväg eller att det skulle bli för stramt mot porth-a-caten.

Så är jag framme.
Det är helt svart när jag blickar in
Så gör jag det igen, hinner jag tänka, blandar ihop tider och datum. Men minns snart mammorna jag pratat med om kvällen.
Mina fingra letar sig igenom webbsidor för klarhet och där står det.
Inställt!
Besviken, men samtidigt lättad går jag därifrån.

februari, du blir aldrig mer vacker för oss

Idag är det tre år sedan livet aldrig mer skulle bli sig likt.
Tre år sedan jag blev uppringd från vårdcentralen.
En läkare vill träffa mig genast.
Hon har konsulterat med en tumörortoped som vill träffa oss så snabbt som möjligt.
Det är allvarligt. Riktigt jävla allvarligt.

Ett år senare sitter vi på ett litet, trångt kontor på barnonkologen i Göteborg.
Vi sitter där tillsammans med vår fina läkare och en av landets främsta lungkirurger.
Framför oss, på datorn, syns Linneas lungor.
Fulla med metastaser.
Återfall.
Läget är ännu allvarligare. Möjligheten till bot suddas sakta ut.
Senare ska vi berätta för Linnea.
Som ska berätta för lillasyster.

Två år i rad med så många traumatiska minnen.
Hela kroppen känner av och återupplever tiderna.
Det är något i ljuset ute.
Det som förr sa oss att vi gick mot vår. Mot lättare tider.
Det ljuset påminner oss nu om det svåraste.
Och det ännu svårare som kommer.
Eller påminner.
Jag vet ju hela tiden.
Men det känns kraftfullare.
Vi känner det alla tre.
Lillasyster, M och jag.

Linnea berättar för lillasyster.