de frusna orden

Orden är frusna.
Vill inte riktigt komma fram.
Liksom tankarna.
Sorgen har fastnat.
Maler och maler.
Gör mig orkeslös.
Viljelös.
Det är dags att byta spår, hör jag mig själv tänka.
Kanske dra ut de där stelnade orden.
De som alltid spirat, men nu står still.
Orden som säger att man själv måste göra det bästa.
Hur omöjligt det än känns.
För det kommer inte att ske något mirakel.
Det behövs en slags acceptans.
Inte av det som hände.
Men att det inte kommer att ändras.
Livet måste levas.
Ändå.
Jag måste följa med.
Sluta spjärna emot.
Och så kommer tanken.
Att det kanske behövs mer hjälp.
Att jag kanske ska öppna asken med de där tabletterna.
De som är så tabubelagda för mig.
Men så okej för andra.
Det finns ingen medicin mot sorg.
Men kanske kan den få en putt i rätt riktning.
Jag vet inte.
Jag vet bara att det är svårt.

trött, trött, trött

Så trött.
Försöker hitta kraften att göra något bra.
Något som får mig att känna en liten stolthet över att jag kämpar.
Över att jag kan.
Och inte att den ena dagen efter den andra bara avverkas.
I en väntan.
Försöker hitta viljan.
Längst där inne.
Men just nu är tröttheten förlamande.

sista stunden hemma

31 mars eller 1 april 2013
påskdagen eller annandag påsk
Så gör vi ett nytt försök.
Linnea följer med hem.
Hon är glad och piggare än på flera dagar.
Vi spelar Wii.
Vi skrattar och kämpar med kontrollerna.
Tre timmar med guldkant.
Med lycka, glädje och kärlek.
Tre timmar som säger oss att allt går åt rätt håll.
Bara hon lyckas vara utan syrgasen helt.
Bara hon lyckas röra sig mer.
Så ska vi nog få komma hem snart.
På riktigt.
Det är tur att vi inte vet.
Att vi får njuta av stunden.
Och suga in hoppet om en ljusare framtid.
För det blir den sista stunden hemma.
Hon dör en vecka senare.

Påskpyssel av Linnea

påsk

30 mars 2013
Påskafton

-Snälla, låt mig åtminstone slippa gå ur bilen!
Linnea tittar bestämt på mig.
Vi har fått permission från sjukhuset.
En övning i att vara utan syrgas.
Linnea vill absolut inte åka hem.
Mot sin vilja har hon följt med ändå. Men där går gränsen. Hon tänker stanna i bilen.
M har gömt påskägg i trädgården och jag har lovat att göra lillasyster till en påskkärring.
Lillasyster är arg när jag målar hennes kinder. De blir röda på fel sätt.
Dessutom var det inte den här klänningen hon ville ha.
Måste hon också strula, tänker jag.
Men det är klart att hon måste.
Allt känns fel.
För oss alla.
Jag är splittrad och stressad.
Mina tankar är hos Linnea som sitter i bilen och väntar med M.
När lillasyster är klar får hon leta efter äggen själv.
Jag sätter mig tyst bredvid Linnea och undrar för vems skull vi gör det här spektaklet.
Vem försöker vi lura?
Kanske är det för lillasysters skull. Och hon känner ändå så tydligt hur fel allt är.
Kanske är det för hoppets skull. För att få känna att allt snart ska bli bra.
Mest är det för Linneas skull. För att göra henne glad. Få henne att känna livet. För att hjälpa henne att bli frisk.
Och det misslyckas totalt.
När lillasyster hittat äggen tittar Linnea bedjande på mig och undrar om vi kan köra tillbaks.
Jag sväljer klumpen i halsen och försöker le.
Och så kör jag till sjukhuset.
Till vårt rum på kirurgen.
Till syrgas och dropp.
Med ett vemod i mitt bröst.

så är jag en av dem

Då och då kom historierna.
Om mamman som tragiskt förlorat sitt barn.
I tsunamin.
I en olycka.
I cancer.
Jag hör talas om dem.
Och för några minuter stannar tiden.
Mitt hjärta fryser till is.
Magen gör så ont.
Som om någon stuckit en kniv i den.
Skräcken blir så stor.
Att jag hissnar.
Nästan förlorar balansen.
För en stund.
Men så blundar jag och tackar den som man kan tacka.
För att jag får ha mina barn i livet.
För att jag får ha lyckan trots vetskapen om dess skörhet.
Och så motar jag bort det hemska.
Vetandes att jag klarar allt.
Utom just det.
För det är omöjligt.
Tills det sker.
Då det inte längre går att blunda för att få bort smärtan.
Då det omöjliga måste göras möjligt.

minnen från påsk

29 mars 2013
Långfredag
Vi är kvar på sjukhuset trots att kirurgen sagt att vi borde vara hemma innan påsk.
Vi försöker minska på syrgasen.
Men den behövs fortfarande.
Linnea känns tröttare.
Idag har jag rullat in henne på toaletten.
När vi ändå är där tycker jag att vi ska passa på att duscha hela kroppen.
Det vill inte Linnea.
Men jag är bestämd.
Det var flera dagar sedan sist.
Kanske tom en vecka sedan.
Jag klär försiktigt av henne tröjan.
Trasslar ut den genom slangarna.
Tvättar håret som blivit mörkt och tjockt.
Hon gråter att hon inte orkar.
Jag försöker skynda på processen.
Jag tvålar försiktigt runt den inplastade porten.
Mina fingrar och min blick fryser plötsligt till.
När jag ser den.
Bulan.
Stor som en hennes knytnäve.
Precis ovanför hjärtat.

-Gör det ont?, frågar jag.
-Nej, svarar Linnea.

Hur länge har den varit där?
Jag försöker räkna hur många dagar det kan ha gått.
Sedan jag tittade ordentligt.
Sedan vi röntgade.
Men jag kan inte riktigt minnas.
Dagarna flyter in i varandra.
Tyst torkar jag henne och sätter på rena kläder.
Jag hjälper henne över till sängen.
Utåt är jag lugn.
Men långt där inne tickar en oro.
Något är fel.
Alldeles fruktansvärt fel.

tack för att du finns, finaste lillasyster

Så närmar sig påsken.
Och med den minnena av den då upptäckta upphöjningen på brösten.
Av hoppet som krympte.
Av höjda ögonbryn över att det inte vände.
Åtminstone inte till det bättre.
Jag ligger i sängen.
Efterdyningarna från årsdagen gör mig fortfarande alldeles orkeslös.
Lillasyster har åkt före till farmor och farfar.
En plötslig och intensiv längtan efter lillasyster grabbar tag i mig.
En längtan som går att göra något åt.
Och det känns riktigt bra.