internationella barncancerdagen

Så står jag där igen.
Vid Götaplatsen.
För tredje gången.
Det är fint att få hänga där med hela teamets värme i ryggen.
Vi tågar med våra facklor längs hela avenyn ner till Gustav Adolfs torg.
Jag håller ihop den här gången.
Gråten kommer först på natten efter.
När jag landat.
Facebook har påmint om vad vi gjorde för tre år sedan.
Ifall vi skulle glömt.
Jag för mig tillbaka till skräckens dagar.
Dagarna före första lungoperationen.
Den fantastiska Leif som lyfte oss med sina Mannerströmska köttbullar.
Och fina Petra som också är med.
Som vi bara träffade då.
Som ändå minns oss.
Som skickar bilder just idag.
Stort tack för det!

att sakna

Jag har inte varit i huset sedan hon dog.

Nu ska jag vara ensam där.

Hjärtat bultar lite extra när jag kliver ur bilen.

Hennes doft slår emot mig så fort jag öppnar dörren.

Minnena väller över lika snabbt.

Ett efter ett.

De sista.

Med henne liggandes i sängen.

kämpandes.

Eller

Sittandes vid bordet. Små, svaga tuggor av maten. 

Sakerna som hon placerat.

Noggrant utvalda.

Hon finns i varje liten detalj.

Jag sätter mig i fåtöljen

Och låter åren skölja förbi.

Tårarna får rinna.

Du är så saknad älskade vän.

lillasyster mår inte bra

Någonting är sämre med lillasyster.
Storgråt, ångest och panikattacker tillhör vardagen.
Allt oftare stannar hon hemma från skolan.
Vägrar,
skriker att hon inte vill leva.
Vi kämpar.
Vi provar olika tillvägagångssätt.
Vi vet inte ens riktigt vad som är orsaken.
Om det är sorgen,
åldern,
tvångsmani,
eller
allt.
Tanken att vabba långvarigt slår mig.
Kanske behöver hon vårt fullständiga stöd.
Kanske behöver hon se att vi kastar allt åt sidan för hennes skull.
Precis som vi gjorde för Linnea.
Men så ser förstås inte verkligheten ut.
Vi behöver jobba för att få ihop livet.
Ekonomiskt.
Och mentalt.
Så vi fortsätter att pussla och tackar för ett lov alldeles runt hörnet.
Och därefter det efterlängtade psykologbesöket.
Som förstås inte kan göra mirakel,
men kanske kan ge oss en krycka i detta vingliga liv.

den åttonde februari

Idag är det fyra år sedan det där telefonsamtalet som för alltid delar in livet i ett före och ett efter.
Jag minns det som igår.
Ljuset.
Snön.
Klumpen i magen.
Smärtan som var cancer i benet.
Och jag som slutade andas.

Idag är det tre år sedan allt hopp krympte.
Luften som stannade.
Skräcken i bröstet.
Panikgråt på golvet vid sjukhusets hissar.
Smärtan som var metastaser i lungorna.
Många.

I flera dagar har ljuset påmint.
Sorgen har vibrerat under huden.
Kroppen känner.
Som om det finns en klocka där inne.
Som vet datum och tid.
Minnena känns extra tydliga.
Ändå är det så svårt att förstå allt som hänt.
Egentligen tror jag aldrig att jag slutar förundras över att jag fortfarande vaknar och andas.