varma dagar

januari 2014

Bubblan av detta liv i värmen.

Som en tid i parantes.

Jag håller mig inne i den.

Lite till.

Något jag bestämt mig för.

Som jag lovat att klara.

Resan ska jag överleva.

Det är lite som ett mål. 

Som drar mig framåt. 

Som delar in livet i mer hanterbara bitar.

Sen väntar nya mål.

Nya sätt att hantera sorgen.

Men det är sen.

de flesta

Vakar igen

Nu över lillasyster.

Rastlösa timmar.

Då jag letar efter tecken på att sjukdomen blivit värre.

Kräver sjukhusvård.

Igen bär jag det tunga ansvaret att bedöma.

Känna när gränsen går.

Om den kommer.

För helt säkra är vi förstås inte ännu.

Vi har bara läkarens starka misstanke.

Vi vet inte förrän om ett par dagar.

Då blodprovet kan visa.

Och de flesta klarar Denguefeber fint första gången.

Bara enstaka dör.

Är vi de flesta nu?

Låt oss vara det.

Åtminstone denna gång.

För vi har redan varit de enstaka.

diagnos dengue

Natten var något orolig.

Lillasyster har feber och huvudvärk.

Jag hoppar in i min gamla sjukdomsvärld. 

Där jag lärt mig att hålla kontrollen.

Jag lägger upp all fakta på bordet.

Symptom. 

Möjliga diagnoser. 

Prognoser. 

Vad ska jag titta efter. 

Hur snabbt ska jag reagera.

Som i ett blixtnedslag är jag tillbaka i sjukdomslivet.

Jag ordinerar paracetamol var sjätte timme och vätska. 

Kontrollerar så inga nya symptom uppstår.

Tempar.

Kanske är det för att inte falla undan för oron.

Kanske är det för att jag lärt mig att jag bara vet om det som sker just nu.

Om det värsta händer sen. Det har jag ingen aningen om.

Kanske är det för att min kropp byggt upp ett pansar där oron inte helt kan tränga igenom.

Inte längre ger de blixtrande svarta maghuggen.

Bara en sliten, diffus oro.

Där jag mer krasst konstaterar.

Händer det hemskaste igen.

Då. 

Då slutar jag att kämpa.

balidagar

Fattiga människor.
Som ändå ler.
Hinduer som vet att människan mår bättre om hon är vänlig.
Om hon tänker positivt.
Deras religion är stark.
Jag kan avundas dem det.
Jag tänker på deras vänlighet.
Och på taxichaufförens ord, att en glad människa mår bättre.
Att ett leende värmer själen.
Därför ler de trots svårigheter.
För ingen mår bättre av att vara bitter.
Jag vill fråga hur de gör med sorgen.
När det värsta händer.
När någon nära dör.
För visst måste de också sörja.
Visst måste sorgen få sin tid.
Även här.
Men orden stannar i mig.
Kanske finns det ändå inga enkla svar.
Bara en väg jag själv måste vandra.
Att lära sig leva med sorgen, men ändå vara tacksam för livet.
Det är svårt.
Och kanske måste det vara just det.
För det finns nog inget svårare.
Än att förlora sitt älskade barn.

lite paus

Dagarna i värmen föser mig framåt.
Fram genom livet.
En dag i taget.
Intensiva dagar med vänner tvingar sorgen att ta mindre plats.
Men ändå finns hon här.
Hela tiden.
Med varje andetag.
Jag kväver tårarna som vill bryta igenom.
Om och om igen.
Jag blundar och låtsas.
Det är inte så svårt.
För det är lite som ett annat liv.
Ibland blir den nästan verklig.
Tanken.
Att hon finns där hemma och väntar.
Jag kommer på mig med att tänka att det här måste jag berätta.
När vi ses.
För vi syns väl snart.
Jag är tacksam för dessa dagar.
Dagar då tårarna inte ständigt rinner.
Dagar då jag skrattar.
Dagar med hopp.
Trots att sorgen slår mig rakt i magen.
Varje kväll.
Då enda trösten är att slippa.
Inte längre finnas.
Så är jag ändå tacksam.
För det är skönt att få en liten paus.
Att inte ligga längst ner på botten.

tysklandsfärjan

feb-april 2013
Innanför dörrarna på röntgenmottagningen står den.
I en monter av glas.
En tysklandsfärja av lego.
Solblekt.
Den har stått där i många år.
Ända sedan jag själv bröt armen som barn.
Vi passerar den.
I rullstol.
I säng.
Jag berättar om den brutna armen.
Jag berättar om den riktiga båten.
Om hur vi, när jag var barn, fick hoppa in på bildäck när båten höll på att åka utan oss.
Jag pratar för att slippa tänka.
Men inom mig blåser en ledsen vind.
Som önskar att vi också var där för en bruten arm.
Inte för ett stålben eller metastaser i lungorna.

Jag minns gången.
När en biopsi skulle göras.
Utbuktnaden som jag övertalade mig var vätska. Som kanske uppstått efter lungoperationen.
Jag minns kirurgens ord.
Att vi beroende på biopsin hamnar där vi hör hemma efteråt. 
På kirurgavdelningen eller på barncanceravdelningen.
Jag minns onkologläkaren som plötsligt kom.
Inte ett ord. Allvarlig blick.
Jag minns känslan av att nästan ramla sönder och falla isär i tusen bitar på golvet.
I stolen där jag satt utanför ct-röntgen.
Hur jag fick anstränga mig för att hålla ihop.
Jag minns rädslan.
Jag minns insikten.
Att det inte var bra.
Inte det minsta.
På väg upp till uppvaket gick jag bakom sängen.
Tyst.
Med iskall mage och ett trasigt hjärta.
Sista gången jag passerade båten.
Fyra dagar senare var hon död.

blåsor, morfin, panik och snart är operationen här

23/4-7/5 2012
Vi är inne på den sista gula före operationen.
Sonden kräks upp igen.
Man försöker sätta ny.
Om och om igen.
Tills jag nästan lägger mig ner på golvet och skriker.
Läkaren säger att blåsorna i munnen tyder på att det finns blåsor invändigt också.
Ändå försöker man att sätta fler.
Efter nio sondsättningsförsök ger man upp.
Det får bli näringsdropp istället.

I korridoren pratar jag med den gravida mamman.
De har varit där en månad utan att komma hem.
De har inte varit hemma sedan första beskedet.
Våra barn kommer att finna varandra. Trots åldersskillnaden.
Flickan kommer inte heller att klara sig.
Hon dör ett halvår efter Linnea.
Men det vet vi inte då.

När jag haft besök av en vän. Som fått bo på sjukhuset tillsammans med mig. Kommer två andra vänner.
Vi sitter i dagrummet och dricker te.
Mina ögon sneglar mot skärmen i taket.
Där kan jag se om Linnea trycker på larmet.
Ändå springer jag in gång på gång.
Hon bara sover.
Jag känner att något är fel.
Tillslut ber jag sköterskan ta prover.
Säger att jag tror att Hb:t är lågt.
Det är det.
Tillsammans med de vita.
Febern kommer.
Morfin och antibiotika kopplas in.
Blåsorna blir värre.
Linnea har så mycket blåsor att läpparna ständigt blöder.
Bland de värsta sköterskorna sett.
Trots att vi sköljt och sköljt med andolex.
Dagarna för återhämtning krymper.
Tills inga finns kvar.
Vi hamnar på en annan avdelning.
Det finns ingen plats för oss längre.
Två dagar kvar till operationen och paniken stiger hos oss båda.
Det som skulle vara två veckor.
Med närhet, skratt och mat.
Hemma.
Jag bönar och ber att få åka hem med hemsjukvården som hjälp.
Vi får en kväll och en natt.
Det är tur.
För vi har mycket tuffa sjukhusveckor framför oss.