det sjuka benet

april 2012
Vi har tagit blodprov.
Belöningen denna gång blev en tatuering.
Ett hjärta som hon sätter på sitt ben.
Det sjuka.
Hon visar mig.
Och jag ser hur svullet det är.
Hur har jag kunnat missa.
Hur länge har det sett ut så här.
Läkarna säger att det inte är ovanligt.
Att tumören ibland reagerar på cellgifterna genom att bli svullen.
Att man inte vet vad det betyder.
Men att det inte behöver vara dåligt.
Jag tänker att det inte är bra.
Syftet är ju att den ska minska. Dö.
Vara lättare att operera.
Kan den vara svullen och död på en gång?
Den borde skrumpna ihop.
Det känns som att cancern vunnit första ronden.
Strax kommer beskedet att det blir en knäledsprotes.
Som jag hela tiden varit inställd på.
Först nu förstår jag att läkarna hoppats på en enklare protes.
Att det funnits ett bättre alternativ.
Det är skönt att jag inte förstått.

tid

Det var en gång en alldeles vanlig familj.
Tills flickan blev sjuk.
Fick cancer.
Det blev andra tider.
Sjukhus i många dagar och nätter.
Mamman tog ett djupt andetag.
Och glömde visst att andas på ett tag.
Några månader
Mer än ett år. 
Ett år och två månader. För att vara exakt.
Då var allt över.
Och mamman rasade ihop i en hög på golvet.
Då var det inget som höll henne uppe längre.
Krafterna var slut.
Bortträngda känslor blandades med sorgen.
Det var som om all tid hon struntat i att andas kom farande i ett enda slag.
Som om någon omsorgsfullt lagt ner tiden i ett paket och nu lämnades den tillbaks.
Tid som hon struntat i att ge sig själv.
Plötsligt fanns det massa med tid att tänka och andas.
Alldeles för mycket på en gång.
Och mamman förstod inte vad hon skulle göra med tiden.
Hon förstod inte hur hon skulle orka.
Men tiden tvingade henne framåt.
Trots protester.
För tiden stannar inte.
Inte ens när man är övertygad om det.
Det är konstigt med tid, tänkte mamman.
När man inte har någon önskar man sig en ynka sekund för sig själv och sina tankar.
När man plötsligt har all tid i världen önskar man att tiden redan var slut.

sorgens bubbla

Jag kommer att behöva kliva utanför denna bubbla av sorg som jag befinner mig i.
Jag förstår det.
Jag vet redan varför.
Kanske är det inte så enkelt att det är antingen eller.
Förmodligen inte.
Men bubblan måste åtminstone minska.
Bli lättare att kliva ur och i.
Jag tänker att ett sätt är att se andras sorg.
Hitta vägar att hjälpa dem som har det värre.
För att få perspektiv.
För att det skulle vara att hedra Linnea.
Jag vet bara inte hur.
Eller på vilket sätt.
Och jag förstår verkligen inte hur jag ska orka.

40 år

En födelsedag som borde firas.
Borde vara fylld med glädje.
Men är den sämsta.
För den finaste fattas.
Hon som alltid firade så speciellt.
Med så mycket omtanke och kärlek.
Trots att hon bara var ett barn.

Jag känner mig som hundra.
Kroppen sliten.
Själen gammal.
Tankarna på förra året då hon fortfarande fanns.
Mycket svag av blodförgiftningen.
Men hon fanns.
Att fylla år känns som ett hån.
Att tiden går känns märkligt.
Att livet fortsätter.
40 år.
38 fina.
2 sorgliga.
Som två olika liv.

trött

Sorgen förlamar.
Gör mig oändligt trött.
Lägger sig som en tjock svart filt mellan mig och min hjärna.
Som hindrar mig att tänka klart. Kapar mina tentakler.
Som gör att jag inte kan komma åt mina andra känslor helt och fullt. 
För under filten är det bara sorgen som kan få det fulla utrymmet.

Sorgen är tårar som alltid finns nära.
På min kind.
Eller som en svart kapsel i mitt innersta.
Jag är så trött på sorgen.
Jag är så trött på att vara ledsen. På att gråta. På mungipor som dras ner.
Jag så trött på att tappa ord. Tappa sammanhang.
Jag är så trött på att inte veta vad som ska hända.
Om livet ska gå att vända.
Jag är så trött på att inte orka.

Ovan på sorgen efter min finaste finns sorgen efter ett förlorat jag.
Ett jag som var långt ifrån perfekt.
Men ett jag som alltid kunde konsten att lyfta sig från det svåra.
Hon som alltid såg det ljusa, även när det var som mörkast.
Hon som alltid hade nära till skrattet.
Som kunde vara lycklig över det lilla.
Jag är ganska säker på att hon aldrig kan komma tillbaka.
Att jag får lära mig att leva med den ledsna.
Hon som bara är en blek, tråkig, urvattnad kopia.
Jag är så trött på detta nya jag.

akuten och ett slags beslut

1-8 april 2012
En vecka hemma. Med ny sond som snabbt kräks upp.
Illamående och ont i magen.
Det är påsklov och faster har kommit med lillasyster.
Lillasyster och kusinen skrattar och sprider glädje i huset.
Medan jag jagar runt med spypåsar, mediciner och sondmat.

Påsken firar vi med min bror och en kompis till Linnea.
Men när när det är dags att påska får lillasyster och kompisen gå själva.
För Linnea bleknar. Hon får lägga sig på soffan.
Febern är ett faktum. Det räcker med en blick för att veta.
Trött emlar jag porten. 
I hallen står redan väskan.
Den som alltid är packad för sjukhusutryckning.
Lillasyster och pappa vinkar av oss när vi tar taxin till akuten.
Dessa oplanerade sjukhusbesök känns så jobbiga.
Får mig att bara vilja skrika.
Vägra.
Avbryter våra försök till normalliv.

På akuten är det kaos.
Visst vi får ett eget rum med en gång.
Vi har VIP-kort in.
Så att Linnea inte utsätts för onödig smittspridning.
Men sedan börjar väntan. 
Linnea sover på en brits.
Jag på en pinnstol.
Det tar 2 timmar innan någon ens kommer in i rummet.
En man med en vagn med nödvändig utrustning.
I handen har han en manual över hur man sätter nålar.
Han verkar inte ha gjort det förr. Han ser rädd ut.
Mina ögon noterar minsta detalj.
Försöker vara lugn för Linneas skull.
Men jag ser att hon ser hans osäkerhet.
Han är noggrann. Spritar ordentligt. Tar inte på vagnen med handskarna.
Jag stålsätter mig.
Tillslut sitter nålen. Men det ger inget backflöde.
Den måste sättas om.
Ny emla.
Ny väntan.
Jag funderar på hur snabbt ett snabbt agerande är.
Hur snabbt en svår sepsis eller sepsis chock kommer.
På nätet läser jag att antibiotika ska ges omedelbart utan att invänta provsvar.
Vad är omedelbart?
I det lilla rummet jagar rädslan mig.
Tiden står stilla.
Mina tankar får för stort utrymme.
Jag känner mig ensam.
Jag har telefonkontakt med mina vänner. Som erbjuder sig att flyga till mig.
Det är förstås för mycket begärt.
Men ensamheten får mig att inse hur ohållbar situationen är.
Orken knakar i fogarna.
Och ändå är det så långt kvar.
Vi är fortfarande bara i början.
Jag inser att jag behöver ha min släkt och mina vänner nära. Så att jag kan få bättre stöd. Få hjälp att hålla oron i schack.
Tankarna börjar forma ett beslut.
Vi måste tillbaka till vår stad. Här är vi för ensamma.
Klockan tickar.
Hjärnspökena surrar i huvudet.
Magen kurrar.
Pinnstolen skaver.
Linnea sover.
Det tar 9 timmar innan en ny nål sitter.
Av en ny sköterska.
Innan läkaren har ordinerat antibiotikat.
Och vi tillslut har hamnat på en annan avdelning.
Inte vår.
9 timmar.
Det är alldeles för lång väntan. 
I efterhand ber jag läkaren göra en avvikelserapport.
Samtidigt som jag inte vågar tänka tanken fullt ut.
Vad som kunde hänt. 
Men jag lär mig något.
Felbedömningarna på akuten får mig att inse.
Jag måste veta mer.
Jag måste ha kontroll på allt.
Det yttersta ansvaret hänger på mig.
Det är en tung insikt.

att vakna

Jag vaknar.
Det tar en sekund innan verkligheten slår emot mig.
Motsträvigt försöker jag stänga ute den.
Blundar envist.
Jag vill dröja mig kvar i den smärtlösa sömnen.
Men det går inte.
Kroppen har vaknat.
Hjärnan har redan förstått.
Tårarna kommer automatiskt.
Ibland är de trötta, stilla rinnande.
Men lika ofta kommer de långt inifrån.
Som ett urvrål.
Smärtsamt.
Kroppen försöker vända sig ut och in.
Ord som snurrar i mitt huvud.
Om och om igen.
Jag vill inte.
Jag kan inte.
Jag vill inte.
Jag kan inte.
Som ett mantra.
Det känns omöjligt att leva.

Så ligger jag så ett tag.
Tills mamman till lillasyster ruskar tag i mig.
Stirrar mig strängt i ögonen.
Manar mig att försöka en dag till.
En dragkamp mellan den ledsna och den som vet att jag måste.
Jag vet inte vem som kommer att segra i slutändan.
Men för lillasysters skull reser jag mig.
Och överlever en dag till.