en elvaårsdag

I slutet av februari fyller hon.
Vår lilla.
Det är precis i början av vår tunga period.
Tiden för insjuknande och återfall.
Ofta önskar jag att hon fick fylla en annan tid.
Så vi slapp kämpa med allt det svåra samtidigt.
I år kan vara den värsta födelsedagen.
För lillasyster.
Jag vet förstås två som är värre.
Den ena en 10-årsdag.
Huvudet skalligt efter cytostatikabehandlingarna.
Benet nyopererat. Ryggmärgsbedövning och kateter.
En kropp som knappt orkar lyfta armarna.
Än mindre äta den efterlängtade tårtan.
Besvikna ord över vilken dålig födelsedag det är.
Den andra en 8-årsdag som inte går att fira för att storasyster är så medtagen efter sin första lungoperation.
Vi firar i förväg det året.
På lekterapin.
Med ständig påfyllning av morfin.
Och ett mammahjärta som värker.
Men för lillasyster är idag den värsta.
För lillasyster går luften ur redan kvällen innan.
Tårarna vill aldrig sluta.
Hon skriker sig hes från kvällen,
genom natten.
Ända tills morgonen.
Vi försöker slå knut på oss själva.
Vi gör allt för att göra det bra.
Och för att förstå
Men ingen av oss vet riktigt vad felet är.
Utbrottet är massivt.
Min kropp töms på energi.
Grodorna växer i munnen, men jag lyckas svälja dem.
Jag vet ju att allt bottnar i något större.

Det blir en okej dag till slut.
Lillasyster sansar sig och går till skolan.
Det blir filmmys.
Godis.
Och med den där telefonen vi egentligen tyckte var för dyr inslagen i ett paket.
Det blir okej.
Men inte mer än så.

på lillasyster whiteboard

sekunder av då

Lillasyster ligger sjuk i sängen.
Febrig och hostig.
Vid fotändan ligger den lilla lurviga.
Jag sitter bredvid för att finnas nära.
En fot sticker ut från täcket och stryker långsamt den lurviga över pälsen.
En graciös fot.
En kopia av storasysters.
Så sker allt blixtsnabbt.
För några sekunder är jag någon annanstans.
För några sekunder är det Linneas fot.
Hon är nära.
Jag är i en annan tid.
Jag fylls av lyckorus.
Några få, små sekunder.
Lika snabbt är jag tillbaka.
I verkligheten.
Tårarna rinner.
Hon finns inte.

internationella barncancerdagen

Så står jag där igen.
Vid Götaplatsen.
För tredje gången.
Det är fint att få hänga där med hela teamets värme i ryggen.
Vi tågar med våra facklor längs hela avenyn ner till Gustav Adolfs torg.
Jag håller ihop den här gången.
Gråten kommer först på natten efter.
När jag landat.
Facebook har påmint om vad vi gjorde för tre år sedan.
Ifall vi skulle glömt.
Jag för mig tillbaka till skräckens dagar.
Dagarna före första lungoperationen.
Den fantastiska Leif som lyfte oss med sina Mannerströmska köttbullar.
Och fina Petra som också är med.
Som vi bara träffade då.
Som ändå minns oss.
Som skickar bilder just idag.
Stort tack för det!