i väntan på sömnen

De finns där.
De ljusa tankarna.
De fina dagarna.
Saltstänkta bad.
Ljudet av båten som studsar mot vattnet.
11-åringen som påminner så mycket.
Jag suger in känslan.
För då värmer det mer än det smärtar.
Jag är i nuet.
Njuter.
Av kaffekoppen i skuggan.
Grillkvällar.
Med vänner.
Med släkt.
Yoga bredvid finaste fina.
Värmen som tinar.
Kanot genom en lugn sjö.
Jag fångar alla stunder likt ett pärlband runt min hals.
Allt som gör det uthärdligt.
Jag tror på livet.
Det går.
Riktigt bra.
Men.
Det finns ett stort, svart men.
Alltid.
Som störst efter det fina.
För saknaden är alltid större.
Det är alltid kontentan.
Trots att jag vet att livet kan levas bra.
Så finns det egentligen bara en tröst i väntan på sömnen.
Varje kväll.
Det låter säkert fruktansvärd.
Men det är den krassa sanningen.
Till ljudet av den lilla och storas snusande ekar sorgen och längtan.
Det fina bleknar.
Tacksamheten över att jag klarat ännu en dag är så stor.
Som en suck av lättnad över att jag är en dag närmre.
En dag mindre med smärta och saknad.
Det är åtminstone något jag vet.
Och det är det som till slut får mig att somna.
Hur det blir vet jag förstås inte.
Men jag hoppas och vill tro.
Om inte på återförening och något större.
Så åtminstone på smärtlös stillhet.