Det är en sämre fas.
Förra årets minnen är för tunga.
Jag kämpar på.
Blandar upplevelser.
Möten.
Och vardagssysslor.
Med återhämtning.
Vila
Ensamhet.
Och förtvivlat gråt.
Det är sättet jag lärt mig fungerar.
Varje svacka måste mötas med ett ljus.
Varje positivt möte måste mötas med ensamhet.
Det krävs lyhördhet på kroppens signaler.
För att inte låta endera sidan tippa över.
Jag är inte så bra på det.
Än.
Men jag lär mig.
Och trots att tårarna hotar att rinna i varenda stund dessa dagar.
Känner jag hur jag står uppe på platån.
Det är här uppe som toppen är.
Jag kommer inte att komma mycket högre.
Det kommer att gå upp och det kommer gå ner.
Men inte högre.
Och det i sig gör ont.
Ännu en sak att vänja sig vid
För det gäller att inte förlora sig i hur hopplöst det känns.
Över att detta är så bra det blir.
Och över hur saknaden växer.
Det gäller att suga in det bra.
Och meningsfulla.
Att uppfyllas av alla fina runt om.
En dag i taget.
Det gäller att hålla sig fast.
För att orka.
Att ORKA är en stor bedrift.Kunde aldrig tro att man skulle känna sig så tom.Tårarna kommer när man minst anar det.Att dom finns så nära ytan märks direkt om någon säger det minsta lilla känslosamma,Typ,Simon var ju en sådan glad och mysig kille....hur orkar ni?Vad svarar man?Vi måste ju En av Simons bröder som återvänt efter universitetsstudier har svårt för att komma hem till oss Tystnaden är jobbig....dom hade en bra relation och är väldigt lika varandra i sättet.Har en tavla på väggen där det står följande"Det är för oss SOLEN går upp"Säger mycket för det är väl vi som har förlorat våra barn som verkligen behöver ljuset.Kramar Kia
SvaraRaderaAtt orka är inget val. Vi måste.
SvaraRaderaMen det är det svåraste en människa kan göra.
Kramar