söndag 23 februari 2014

när hjärtat är trasigt blir det svårare för hjärnan att fungera

Och så har vi släktkalas för lillasyster.
Det går.
Det med.
Trots att Linnea är så saknad.
Hela tiden.
Vi gör det enkelt.
Ändå får hjärnan kortslutning.
Det visar sig att det kan vara svårt nog att duka fram mat.
Åtminstone samtidigt som man pratar.
Och anstränger sig för att inte känna hur ont det gör.
Hur fel allt är.
Mitt i överväger jag att lägga mig på golvet en stund.
Men det är lillasysters dag.
Det räcker med att den firas utan hennes storasyster.
Hon behöver inte en galen mamma ovanpå det.
Så därför fortsätter jag att stå.
Fast att det är så tydligt att hjärnan är utmattad.
Att det enklaste blir svårt.
Att jag är någon annan.
Svag.
Trasig.
Egentligen är det inte det minsta konstigt.
Det är fullkomligt logiskt att sorgen förstör hjärnan.
Också.
Det vore märkligare om allt bara fortsatte som vanligt.

När alla gått hem bockar jag av ännu en dag.
Ännu en dag som är avklarad.
En av de svårare.
Och jag känner mig varken glad eller stolt över det.
Bara ledsen.
Över att livet ska behöva vara så svårt.

4 kommentarer:

  1. Åh Camilla......ligger ju "några månader efter"-men känner som du. Igår gjorde jag en efterrätt efter recept (då jag tydligen fyllde år häromdagen.....). Blev helt SLUT och insåg att detta var det första "avancerade" jag gjort sedan M blev sjuk. För ett antal månader sedan hade jag gjort samma sak utan att blinka......
    Livet snurrar på "därute"-men för oss blir det aldrig mer sig likt. Ett steg i taget.....
    Kram Maria

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte om det är någon tröst men nu är den svåraste gjord. De första utan är de smärtsammaste. För att man kan tänka tillbaka på den förra och då fanns hon. När jag var där du är nu kunde jag ibland tänka att det inte var en tröst att det skulle bli enklare eftersom det betydde att man också skulle komma längre ifrån minnena och känslan av att hon fanns. Men man fortsätter att minnas. Och det blir lättare. Inte lätt men lättare. Många kramar!

    SvaraRadera
  3. Helt rätt Camilla....hjärnan vill inte heller hänga med eftersom hjärtat blöder.Minns att när det var Simons födelsedag utan honom då klarade vi inte av att vara hemma.Nu i år "rymmer" vi när det är dax för studenten.....han skulle blivit det i år.Klarar inte av att se ballonger och lövruskor vid dom villor på vår gata där hans kompisar bor.Har fått ett gott råd av en annan mamma att inte vara hemma denna dag.Hon förlorade sin dotter för många år sedan men dom gjorde misstaget av att vara hemma vid studenttiden.Vi "änglamammor" får kämpa vidare så gott det går.Kram Kia

    SvaraRadera
  4. Tack!
    Maria, ja det är frustrerande av att inte klara av det lätta längre. Sjukdomstiden har trasat sönder hjärnan. Samtidigt gör sorgen en splittrat. Det blir svårare att fokusera.
    Lena, det är skönt att höra att det blir lättare. Jag vågar tro på det. Snart har vi klarat av ett år och jag förstår att det på många sätt är den värsta tiden. Det ÄR en tröst.
    Kia, jag tror att ni gör helt rätt i att resa bort. Man behöver inte utsätta sig för mer smärta. Det räcker med den som ändå finns.
    Kramar

    SvaraRadera