tisdag 11 februari 2014

leva

Jag har gjort mig i ordning.
Liknar mitt gamla jag.
Jag kör till stan.
Jag tror inte att någon kan se vad jag bär på.
Kanske ser jag ut som en vanlig.
Det känns skönt.
Men också lite skrämmande.
Tänk om någon ser mig.
Någon som vet.
De måste tro att jag inte längre sörjer.
Och det gör jag.
Varje minut.
Jag är bara här för att fly.
För att få en paus från sorgen.
För att få känna mig normal.
Jag provar ett par jeans.
En stund känns det onödigt.
Jag är beredd att gå.
Men så motar jag bort känslan.
För det känns också lite härligt.
Ett svagt pirr.
Som säger att jag lever.
Jag köper jeansen.
Och jag tänker.
Att köpa ett par jeans är kanske lite som att välja livet ändå.
Åtminstone för en stund.

6 kommentarer:

  1. Härligt Camilla! Man måste leva, även om livet aldrig mer kommer att bli detsamma. Du är värd det! Lillasyster är värd det! M är värd det och alla andra som bryr sig om
    dig/er är värda det! Du behövs Camilla! En dag i taget, ett steg i taget...Kram Susanne

    SvaraRadera
  2. Heja Camilla,du är en liten,liten bit på väg i "rätt" riktning DU HAR KÖPT ETT PAR JEANS!!!Du gör LInnea glad där hon nu befinner sig,du gör M och lillasyster glada.Jag vet för jag fick dåligt samvete för att vi åkte utomlands och kom hem solbrända och såg pigga och utvilade ut.Vad ingen visste var att den SORG som fanns inom oss gjorde så mycket ondare när man unnade sig något.Kram Kia

    SvaraRadera
  3. Vet inte hur jag hittade till denna blogg, men jag fängslades. Av ditt öde och av ditt sätt att skriva. Jag vill förstå, men är glad att jag inte gör det.. Du inspirerar mig i min vardag som mammaledig till två små. Du hjälper mig att leva i nuet och att uppskatta livets små stunder. Tack!

    SvaraRadera
  4. Tack ni fina!
    Små, små steg tillbaka till livet. Blandat med djupa kliv neråt i sorgen. Men livet MÅSTE levas. Det är det enda jag vet. Och det går tack vara alla fina runt om.

    Tack, du okända. Det värmer ändå någonstans mitt i sorgen att mina erfarenheter kan hjälpa någon annan att uppskatta livet.
    Kramar

    SvaraRadera
  5. Jag minns vad du svarade linneas första jul eller var det kanske födelsedag? på frågan vad hon önskade sig: "nya jeans till sin mamma" då du prioriterat bort dig själv eftersom man som förälder alltid sätter barnen i första rummet. Kram

    SvaraRadera
  6. Ja, kanske ler hon i sin himmel...
    kram

    SvaraRadera