kroppen minns

-När var det Linnea opererade sina lungor, frågar vännen som också förlorat.
Jag svarar, lite förvånat, att det var nu någon gång, men att jag inte minns datumen.
Jag är förvånad. För jag brukar veta. Speciellt brukar jag komma ihåg de där hemska datumen.
Men inte nu.
Nu känns det bara som en gröt av jobbiga minnen.
Från återfall till död.
Det tar tid att sortera.
Och ork.
Men det känns.
Som att det bor en tickande bomb inne i min kropp.
Kroppen minns.
Allt som hände för ett år sedan.
Ångestnätter.
Smärtor.
Operationer.
IVA.
Morfin.
Metadon.
Slangar.
Drän.
Smärtpump.
Dagliga röntgenprocedurer.
En kamp för att leva.
Men det var ett rusande maraton mot döden.
 
18/2 Operation av första lungan, läser jag i kalendern när jag kommer hem.
Det betyder att lillasysters låtsaskalas var den 16/2.
Ett kalas inne på lekterapin.
Det märkligaste.
Ett försök att fira glatt.
Samtidigt som ångesten galopperar i bröstet.
Linnea som stundtals får ligga inne i avslappningsrummet.
Med fina sjuksköterskan som fyller på med mer morfin.
Ett kalas som gör ont att minnas.
Födelsedagen närmar sig nu.
Och i år firar vi lillasyster på hennes riktiga dag.
Utan smärtpumpar.
Utan sjukhuslukt.
Utan den finaste.