Ibland bara måste jag försöka lura mig själv.
Bara för att orka andas.
Det händer för att inte bli galen i stunden.
Det händer i alla möjliga sammanhang.
Och är ett sätt att slippa sorgmonstret.
När jag står och lagar mat låtsas jag att hon är hos en kompis.
Att hon snart kommer hem med andan i halsen.
Glad och ivrig efter dagens händelser.
När jag sitter och pratar med vänner låtsas jag mitt liv är som förr.
Att allt därhemma är som vanligt.
När jag uträttar vardagliga saker låtsats jag att hon är i skolan.
Att jag bara är hemma för att jag är ledig.
Inte för att jag är sjuk av sorg.
När jag ska somna övertalar jag mig att min kärlek är så stark att hon ska ligga bredvid mig när jag vaknar.
Frisk och alldeles levande.
Bara för att orka tänka att jag ska vakna.
En del av mig undrar om det är särskilt smart.
Om jag bara driver mig själv till vansinne.
Om jag kanske står på randen till galenskap.
Men så tänker jag en stund på de andra.
På pappan som efter femton år fortfarande ropar på sonen när maten är klar.
För att i några sekunder få känna att tystnaden bara är ekot av en tonåring som inte orkar svara.
Och den stunden ger lycka.
Jag tänker på mamman som fäster blicken på korviga strumpbyxben i mataffären.
För att en stund få känna att familjen är hel.
Och M berättar en kväll hur han låtsas hålla hennes hand när han kör till jobbet.
Att han låtsas att hon sitter bredvid.
Varje morgon.
Han som ändå är den klokaste.
Så kanske är det inte så konstigt ändå.
Vad annat kan man egentligen göra?
Än att ibland låtsas för att överleva.
För att fungera.
Kanske är jag inte så tokig ändå.
Utan fullständigt normal i en onormal värld.
Du är varken galen eller tokig Camilla.Idag hade jag kontakt med en av sköterskorna på Drottning Silvias,avd 322.Vi ska nästa vecka lämna Glasscheckar.Hon kom ihåg Simon,den fina blonda killen med blå ögon och väldigt långa och täta ögonfransar.Efter vårt samtal grät jag hejdlöst och förbannade den jävla cancern som tar våra älskade ungar.Jag orkade fråga henne om hon kom ihåg hur längesedan det var.Hon sa att det var nog 3-4 år sedan.Hon lät lite chockad när jag sa att det är snart 6 år sedan!!!!Tiden spelar ingen roll,lika jobbigt med saknaden ändå.Men det är lättare att hantera om man inte ständigt blir påmind av det känsliga.Kram till er,Kia
SvaraRaderaSå har jag gjort hela mitt liv, i alla fall så länge jag kan minnas, att låtsas som saker ting är på ett annat sätt när något känns jobbigt. Även innan jag miste mina fina nära kunde jag låtsas. Jag tror att det är ett sätt att "trösta" sig själv så man orkar härda ut vardagen. Fortsätt med det om det gör dig gott, allt som gör att man mår bra, om än bara för en liten stund är bra, kram!
SvaraRaderaEfter jag miste en nära kan jag känna dofter och känna personen nära mig osv. Jag tänker att Linnea är nära dig och din man när ni "låtsas" att hon är där. Hon kommer till er fast hon är någon annanstans för att trösta er......kram!
SvaraRaderaAlldeles, alldeles normalt. Ett sätt att orka, att få kärlek från en älskad och saknad människa. Vi är många med er som överlever/lever genom att låtsas. Stor kram!
SvaraRaderaSkönt att höra att det finns fler därute som låtsas.
SvaraRaderaMånga kramar till er alla