onsdag 5 februari 2014

femte februari

Den fina läkaren ringer. 

-Hej, jag hörde att du sökt mig. Kan du berätta hur det går.

Jag berättar att det inte alls är bra.
Att hon inte äter.
Att hon kräks.
Att hon blir sämre och sämre.
Att hon har ont hela tiden.
Trots smärtmedicinerna.

-Jag tror inte att vi klarar av sprutorna längre, säger jag.
Hon kan inte ha det så här. Vi kan inte ha det så här. Hon försvinner ifrån oss.
Jag vet att vi skulle ge sprutorna två månaders chans. Men det här är ohållbart. Och jag läste att barn kan bli deprimerade av interferon.
Jag tror att hon är deprimerad. 

Och hon är undernärd. Vi måste ha hjälp.
 
-Jag förstår. Vill ni att Linnea läggs in? Hon kan få TPN.
Och vi måste förstås få ordning på smärtorna. Jag ordnar ett rum till er med en gång. Vi får diskutera sprutorna tillsammans när ni kommer in.


Det är ett år sedan idag.
Ett år sedan jag inte hade någon aning om metastaserna i lungorna.
Tankar jag inte vågade tänka fullt ut.
Tankar jag slog undan.
Jag visste att något var fel.
Fast jag skyllde allt på interferonet.
Men Linnea visste.
Hon hade själv uttalat det. Hon sa att det måste vara så.
För smärtorna var enorma.
Så enorma att hon sa att hon lika gärna kunde dö.
Hon sa det flera gånger.
Jag lyssnade inte.
Jag ville inte.
Istället sög jag in läkarnas ord.

"Vi är i varje fall inte oroliga för att smärtan kommer från tumörer.
Det går inte så fort.
Det gör det aldrig."


Självklart var jag tvungen att lyssna på dem.
De som trots allt vet.
Självklart var jag tvungen att hitta andra orsaker.
Något annat vore omöjligt.
Det vore som att ge upp.
Men någonstans inom mig tror jag att jag visste.
Det var bara för svårt att hantera.
Idag kan jag skämmas för att jag letade efter andra svar.
För det gör ont att inte ha litat på sitt barns insikter.

2 kommentarer:

  1. Camilla,det gör ont när jag läser.5 februari för 6 år sedan opererades Simon för "sista gången"En shunt i hjärnan.....vissa datum glömmer vi aldrig.Den 19 februari blev han en ängel.Du vet,jag vet och många i samma situation vet.Vi sörjer,saknar och är maktlösa.Visst är vi arga också.Det är så orättvist......Kram Kia

    SvaraRadera
  2. Dessa datum. Det känns i varje litet fiber av kroppen.
    Jag förstår att februari är en tung månad även för er. Det ÄR orättvist. Och omöjligt att helt förstå.
    Kram

    SvaraRadera