mars 2012
På avdelning Q84:a finns det många barn.
Många yngre.
Den första flickan vi möter är något äldre än Linnea.
Men hon är nästan färdigbehandlad.
Så henne ser vi nästan aldrig.
Några tonåringar finns det också.
Men de håller sig på sina rum.
Jag känner starkt att Linnea behöver någon jämnårig att dela cancervärlden med.
Om inte i ord, så åtminstone i ett tyst samförstånd.
Jag känner också att vi måste höra om dem som klarat sig.
Så jag tar kontakt med några tjejer med liknande diagnos.
Tjejer som bloggar.
En som jobbar på sjukhuset.
För vi behöver några att fästa blicken på.
Vi behöver se att det finns ett liv efter.
Även som enbent.
Om det är så det blir.
Men jag hittar ingen nära.
Ingen som går igenom samma sak här och nu.
Tills en dag.
Syskonstödjaren för dem samman.
En flicka med cancer i läppen.
Hon gör sina sista månader när vi gör våra första.
De får några fina stunder tillsammans.
De bakar, målar och spelar spel.
Jag är glad att de har varandra.
Även om de aldrig borde ha mötts.
För det känns skönt att de inte är ensamma.
Att de alltid har någon som vet.
Någon att kämpa bredvid.
Någon de kan vända sig till när de blir äldre.
När allt som hänt kommer ikapp.
Jag tänker så tills det är för sent.
Tills Linnea dör.
Då fortsätter jag ibland att tänka på flickan.
Och på att hon nu är ensam.
Med en insikt som hon kanske anat.
Men inte varit nära.
En insikt jag hoppas inte skrämmer henne.
För 12-åriga flickor ska inte behöva vara rädda för att dö.
Usch, usch jag ryser när jag läser dina ord (dina fina ord under hemska omständigheter). Nej tolvåriga flickor ska verkligen inte vara rädda för att dö. De ska fnittra, ha kul och bråka med sina föräldrar om allt mellan himmel och jord.
SvaraRaderaDet verkar som om Linnea och hennes vän hade det fint tillsammans även om de skulle ha mötts under andra omständigheter, kram!
Hej! Jag har följt dina inlägg ett tag. Jag vill börja med att säga att jag tror det finns många som finner stöd i dina ord. Jag är inte drabbad men vet vilket lotteri det är med den här sjukdomen. Vem som kan bli drabbad. När jag läser din text händer det att jag får stänga ner sidan. Det är för smärtsamt och jag blir rädd. Rädd att någon av mina ska drabbas. Men så tänker jag. Ni har fått gå igenom detta och ska göra det resten av era liv. Leva med sorgen. Då ska jag iallafall orka läsa och ta del. Ja jag ville bara säga att jag tycker det är viktigt det du gör. Att du delar med dig. Med vänlig hälsning, Caroline
SvaraRaderaCamilla,jag hoppas verkligen att andra absolut inte ska behöva genomlida det fruktansvärda som vi gör.Vi kommer aldrig att bli vana vid vår situation.Det är inte ett liv som vi har valt och vår maktlöshet är total.Men vi måste fortsätta våra liv för syskonen och våra "änglars" skull.Vi får kämpa på.....kram Kia
SvaraRaderaEn riktigt stor kram till er som har mist, kan bara säga en sak FUCK CANCER!
SvaraRaderaFina, fina ni!
SvaraRaderaTack för era varma ord!
Mitt i all sorg känns det lite tröstande att få beröra. Och kunna ge lite eftertanke. Det blir en ytterligare nivå i skrivandet. Som till en början bara var ett sätt att bearbeta. Plötsligt ser jag så många fördelar med att dela med mig och visa hur sorg kan se ut. Tack!
Kramar