Ett datum som aldrig kan göra annat än ont.
Ett datum som drar mig tillbaka.
Till svarta minnen.
Och smärta.
Två år har gått sedan världen ramlade ihop.
Två år har gått sedan jag blev uppringd av vårdcentralen.
För att få reda på att en förändring växte i Linneas ben.
Två år sedan livet var normalt.
För att aldrig mer bli sig likt.
Ett år har gått sedan vi satt i det lilla läkarrummet.
För att diskutera metastaser och lungoperationerna.
Världen hade precis stannat.
Igen.
Hopp hade bytts till förtvivlan.
En magkänsla som gjorde så ont.
Som sa att livet aldrig mer skulle bli bra.
10 månader har gått sedan hon lämnade oss.
10 månader har gått sedan jag dog.
Tillsammans med henne.
Och jag.
Jag kan aldrig mer bli hel.
Du har så rätt Camilla,en bit av oss dör ihop med vårt saknade barn men vi måste fortsätta för syskonens skull.För er är det så viktigt eftersom ni har barn som bor hemma.Jag säger alltid till människor som undrar hur vi får ihop livet att vårt livspussel går aldrig mer att få ihop pga att det fattas alltid en pusselbit.Den biten är ju för alltid vår Simon.Ha det gott,kram Kia:)
SvaraRaderaDin smärta känns på den här sidan skärmen. Antagligen bara en spillra av det du verkligen känner. En varm stärkande kram vill jag ge dig. /Helena
SvaraRaderaNej, Kia livet går aldrig mer ihop. Men för syskonens skull tvingar vi oss att foga ihop bitarna ändå. Det blir kantigt och håligt, men det går för att det måste.
SvaraRaderaHelena, jag vet att du kämpar på med ditt. Alla styrkekramar för det. Jag tänker på er alla som klarat av behandlingen utan större avundsjuka. För jag vet vilka sår man får av att levat under sjukhuspressen. Och jag anar det tärande att leva med paniken över återfall.
Kramar