lillasyster mår inte bra

Någonting är sämre med lillasyster.
Storgråt, ångest och panikattacker tillhör vardagen.
Allt oftare stannar hon hemma från skolan.
Vägrar,
skriker att hon inte vill leva.
Vi kämpar.
Vi provar olika tillvägagångssätt.
Vi vet inte ens riktigt vad som är orsaken.
Om det är sorgen,
åldern,
tvångsmani,
eller
allt.
Tanken att vabba långvarigt slår mig.
Kanske behöver hon vårt fullständiga stöd.
Kanske behöver hon se att vi kastar allt åt sidan för hennes skull.
Precis som vi gjorde för Linnea.
Men så ser förstås inte verkligheten ut.
Vi behöver jobba för att få ihop livet.
Ekonomiskt.
Och mentalt.
Så vi fortsätter att pussla och tackar för ett lov alldeles runt hörnet.
Och därefter det efterlängtade psykologbesöket.
Som förstås inte kan göra mirakel,
men kanske kan ge oss en krycka i detta vingliga liv.

den åttonde februari

Idag är det fyra år sedan det där telefonsamtalet som för alltid delar in livet i ett före och ett efter.
Jag minns det som igår.
Ljuset.
Snön.
Klumpen i magen.
Smärtan som var cancer i benet.
Och jag som slutade andas.

Idag är det tre år sedan allt hopp krympte.
Luften som stannade.
Skräcken i bröstet.
Panikgråt på golvet vid sjukhusets hissar.
Smärtan som var metastaser i lungorna.
Många.

I flera dagar har ljuset påmint.
Sorgen har vibrerat under huden.
Kroppen känner.
Som om det finns en klocka där inne.
Som vet datum och tid.
Minnena känns extra tydliga.
Ändå är det så svårt att förstå allt som hänt.
Egentligen tror jag aldrig att jag slutar förundras över att jag fortfarande vaknar och andas.

tiden

Nu är lillasyster äldre än storasyster.
På riktigt.
Storasyster som blev 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Eller 3982 dagar för att vara exakt.
Lillasyster har passerat.
Hon fyller snart 11.
Lillasyster som är så skör.
Som gråter och får panikattacker allt oftare.
Hennes mamma fortsätter att försöka orka.

ont

Jag kommer när hon är ett bröst färre.
Jag motar bort tårarna.
Jag leder henne in på toaletten.
Undanröjer alla hinder på vägen.
Förbereder det som underlättar.
Jag drar försiktigt av den gamla sjukhusskjortan.
Leder den varsamt över infart, slang och nästan-tomt-glukosdropp.
Jag pillar rutinerat in samma dropp i den nya skjortan.
En vakande hand när hon tvättar händerna.
Sedan långsamt tillbaks till sängen.
Vänsterhanden rafsar bort täcket medan högerhanden leder.
Ögonen registrerar allt.
Gåbord.
Sängbroms.
Poxmätare.
Syrgasen i väggen.
Det gör ont att vara där igen.
Det gör ont med alla minnen och vetskap som forsar fram.
Det gör ont att det är lilla mamma.

lillasyster är fortfarande yngre

Man kan syssla med mycket på nätterna.
Läsa forskningsrapporter och läkarhandlingar.
Följa cancerbloggar och skissa på oddsen att överleva.
En ful ovana som började under sjukdomen och pågår fortfarande.
En ful ovana som är direkt förkastlig.
Sällan leder alla de där timmarna till några riktigt smarta konklusioner.
Ganska självklart kan det tyckas.
Mest behöver man ju ändå sova.
Någon av alla dessa nätter har jag försökt att räkna ut när lillasyster blir äldre än sin storasyster.
Utan att kontrollera har datumet sedan antecknats.
Dumt.
För kontrollera hör ju till efterlivet.
Datumet stämde förstås inte.
Lillasyster är fortfarande yngre.
Precis som det ska vara.
Skiljedagen är först senare.
Tills dess lever jag på att syskonordningen stämmer.

lillasyster blir äldre än storasyster

Idag är lillasyster 10 år, 10 månader och 25 dagar.
Precis lika gammal som Linnea fick bli.
Imorgon,
och alla dagar framöver,
kommer lillasyster att vara äldre än sin storasyster.
Egentligen orkar jag inte ta in vidden av hur tragiskt det är.
Jag konstaterar bara att livet efter aldrig slutar vara besynnerligt.

advent

Det tar emot.
Men till slut står jag ändå där och hänger upp adventsstjärnorna.
Jag fingrar på de vita banden som ska dölja sladden.
Jag stannar i rörelsen och minns.
Dagen då vi köpte banden.
En dag fri från sjukhuset.
Vi simmar med sjukgymnasten på Sahlgrenska.
Det är bökigt att byta om med rullstol och ett ben som inte orkar stå.
Och en port-a-cat som måste plastas in.
Jag minns hennes ledsenhet över kroppen som inte riktigt orkar.
Men hon simmar.
Hon finns.
På vägen hem stannar vi till och köper vita band.
Hemma hänger vi upp stjärnorna innan K och T kommer.
Fina K som nu också bor i himlen.

Jag fingrar på banden och låter tröttheten och sorgen välla fram.
Jag orkar inte pynta.
Men jag gör det ändå.