livet stannar - igen

Så lämnar hon oss efter sin långa kamp.
Finaste Katarina!
Det är sen måndagskväll och jag tänker så intensivt på henne att jag kan förnimma henne i huset.
Det knäpper och knakar.
Det gör ju det i gamla hus.
Ändå tänker jag att det är hon. Att hon finns nära.
Senare får jag veta att det är då hon dör.
Bara några dagar före att det gått 2 1/2 år sedan Linnea lämnade oss.
Jag brister.
Förstås.
Trots att vi vetat och väntat.
Trots att jag trott att jag var mer härdad.
Jag kommer att sakna allt med dig, fina vän.
Du som levde livet så fullkomligt.
Jag hoppas att det är som du säger;
att du nu är med Linnea

Team Rynkeby 2016

-Mamma, tror du att jag kommer att jobba med det här när jag blir stor? 

Tror du att jag kommer kunna hjälpa andra människor eftersom jag varit med om allt det här svåra, frågar Linnea.

Vi sitter i ett rum på avd. 322 på barncanceravdelningen i Göteborg. Vi har nyss fått reda på att Linnea har återfall i lungorna. 

Allvaret i vad det innebär gör det svårt för mig att ens andas.

Jag sväljer hårt innan jag svarar:

-Det tror jag säkert. Och jag tror att du kommer att göra det alldeles fantastiskt bra.

Inom mig undrar jag om det är möjligt att hon kan överleva.

Och det gör hon inte heller.

Trots att läkarna gör allt.

Världen tar slut efteråt.

Jag lever mina dagar fullt upptagen med att orka existera.

Fullt upptagen med att förstå hur livet ska levas när allt rasar.

Att hjälpa andra känns avlägset först.

Men långsamt gror ett frö inom mig.

Långsamt blir jag starkare.

Och modigare.

Så pass modig att jag tänker att jag kan cykla till Paris.

För Linneas skull.

För alla oskyldiga barn som har cancer.

Det är ett omtumlande, pirrigt, galet, men helt rätt beslut.

Jag är så tacksam över att få var utvald till en av deltagarna i Team Rynkeby 2016.

Det kommer att bli ett tufft år.

Men jag vet att Linnea är med mig.

Och att hon är stolt över att jag hjälper barn med cancer.

Nu när hon inte kan.

jag ljuger

Jag sitter hos frisören. En annan frisör. För min är sjuk för dagen.

Frågan kommer.

Den som känns jobbig att svara på. Jobbig för jag vill slippa att exkludera Linnea utan att berätta det sorgliga.

-Har du några barn?

Jag resonerar tyst i mitt huvud vilket svar jag ska ge. Jag bestämmer mig för att prova det vi diskuterat i mistgruppen. 

Att svara med födelseår. Oftast blir det tyst sedan, menar ledaren.

Jag provar.

Det funkar inte.

Det är förstås fel situation. En situation där frågorna fortsätter.

Så jag hör hur jag ljuger.

Hur jag berättar att mina barn är stora.

Hur de hjälper till och klarar sig själva.

Det känns konstigt och jag byter samtalsämne.

Jag vill inte ljuga. Men jag har fortfarande inte lärt mig hur jag ska förhålla mig när frågan kommer.

Sanningen kräver ofta ett omhändertagande av den som frågar.

Den kräver en hel berättelse som smärtar.

Och jag orkar inte alltid det.

Kanske är det just så jag ska säga.

Min äldsta dotter dog i cancer. Men du, jag orkar inte prata om det nu.

Jag tror att jag ska prova det nästa gång.

balans mellan vardag och sorg

Varför skriver du inte längre? Jag saknar det, säger M en dag.

Jag funderar. Jag undrar själv.

Jag tror att det är för att jag inte vill känna. Inte orkar känna.

Jag tror att det är för att det finns så mycket som är svårt. Som egentligen borde få mig att falla.

Och det går ju inte.

För jag står ju just nu.

Därför har strategin varit att trycka in allt längst in i bröstet. Låsa. Och kasta bort nyckeln.

Men det håller förstås inte.

Det blir för trångt.

Det sorgliga måste ut.

Livet, det där vanliga vardagslivet, rusar alldeles för fort.

Jag hänger inte riktigt med.

Så jag tror nog att jag börjar skriva lite igen.

Jag tror det blir bättre balans så.

dagarna är räknade

Det är mycket som händer.

Både fint och svårt.

Allt svårt går inte att skriva om av hänsyn till de nära.

Men det blev en resa till Paris.

Vi fick stå där och se alla fantastiska hjältar.

Vi fick överväldigas av den mäktiga känslan som infann sig när så många förenas i kampen mot barncancer.

Vår hjälte fick stå över cyklingen. Cancern satte stopp.

Fina vännens tillstånd försämrades.

Vi reste ändå. 

Med hjälten och Linneas bästa T.

Det var så fint att ha dem med oss. 

Och förstås fruktansvärt sorgligt. 

Fina vännens frånvaro skapade ett stort hål. 

Ett hål som vi måste lära oss leva med. 

För väl hemma bröts det sista halmstrået.

Dagarna är räknade.

Och jag hatar cancer ännu mer.

dyrköpt klokhet

- Jag är stolt över dig, mamma! säger lillasyster mitt i tandborstningen.
- Tack, men varför det? svarar jag lite förvånat.
- För att du hanterar det här med Linnea så bra, säger lillasyster.
- Jag är inte så säker på att jag gör det. Det är verkligen svårt. 
  Men jag gör så gott jag kan, svarar jag.
- Jag tycker det i varje fall. Och jag tycker att du behöver höra det.

Lillasyster, bara 10 år. Men klokare än många vuxna.
Hur blev det så undrar jag.
För att i nästa stund veta.

alla de där känslorna som tillhör livet efter

Det är sommar för första gången på länge.

Luften vibrerar värme runt mig när jag cyklar hem från jobbet.

Det är tidig fredagskväll och först nu slår det mig att jag inte varit ledsen på hela dagen.

Jag har inte hunnit känna efter.

Inte ens när jag fick sms:et om att gravstenen nu är på plats lät jag mig känna.

Istället känner jag mig glad, nästan euforisk, för de där pauserna jobbet ger mig.

Att det går.

Det är ändå helt fantastiskt.

Hemma lägger jag mig ner. Vinet vi drack som avslutning på studiedagen i kombination med alldeles för lite sömn den sista tiden ger sig plötsligt till känna.

Jag är förlamande trött.

Sorgen kräver sitt utrymme och väller plötsligt över mig.

Bilden av gravstenen tränger sig fram. Hennes namn huggen i granit.

Jag får svårt att andas.

Den glada känslan är helt bortblåst och jag undrar hur jag ska orka resa mig igen.

Det är som att jag på nytt inser att hon dött.

Jag är så oförberedd på känslorna.

Trots att jag blivit förvarnad.