alla de där känslorna som tillhör livet efter

Det är sommar för första gången på länge.

Luften vibrerar värme runt mig när jag cyklar hem från jobbet.

Det är tidig fredagskväll och först nu slår det mig att jag inte varit ledsen på hela dagen.

Jag har inte hunnit känna efter.

Inte ens när jag fick sms:et om att gravstenen nu är på plats lät jag mig känna.

Istället känner jag mig glad, nästan euforisk, för de där pauserna jobbet ger mig.

Att det går.

Det är ändå helt fantastiskt.

Hemma lägger jag mig ner. Vinet vi drack som avslutning på studiedagen i kombination med alldeles för lite sömn den sista tiden ger sig plötsligt till känna.

Jag är förlamande trött.

Sorgen kräver sitt utrymme och väller plötsligt över mig.

Bilden av gravstenen tränger sig fram. Hennes namn huggen i granit.

Jag får svårt att andas.

Den glada känslan är helt bortblåst och jag undrar hur jag ska orka resa mig igen.

Det är som att jag på nytt inser att hon dött.

Jag är så oförberedd på känslorna.

Trots att jag blivit förvarnad.

skolavslutning

Vissa dagar vill man bara hoppa över.
Som en skolavslutning fylld med glädjerus.
Trött efter en ledsen natt biter jag ihop.
Jag vet att jag kommer klara det.
För lillasyster.

det går inte att blunda

I en röntgenapparat ligger fina vännen för att undersöka sina metastaser.
För att få svar på hur de beter sig.
Om de minskat. Eller står still.
Eller ännu värre.
Det som inte ens går att tänka på.
I ett rum på barncanceravdelningen ligger en liten flicka med återfall.
Hon bär på en genmutation som gör mig alldeles gråtfärdig.
Genen jag absolut inte kan tänka på.
Jag lägger mig ner i ett anfall av utmattning och låter bilderna flimra bakom slutna ögon.
Bilderna på den allra dyrbaraste.
Sjukhusbilderna.
Bilderna på hur livet rämnade.
Idag går det inte att blunda för det svåra.

så överlevde jag ännu en dag

Många kvällar.
Speciellt efter de där extra tunga dagarna.
Då infinner sig lugnet vid skymningen.
En lättnad över att ha klarat dagen.
Och att den oftast gått ganska bra.
Har dagen varit riktigt illa är den åtminstone över.
Mitt i allt är det en skön känsla.
En känsla jag hoppas stannar. En känsla jag är tacksam över.
Så snälla lilla naiva barnet i mig:
Sluta aldrig med denna förnöjsamhet över det lilla.
Sluta aldrig med att tro att det blir lättare.
Utan den känslan tror jag inte att det går att andas.

tretton år

Idag borde Linnea blivit tonåring.
Och jag tonårsmamma.
Jag blundar och försöker föreställa mig hur det skulle varit.
Hur hon skulle sett ut. Vad hon skulle velat ha i present.
Om jag skulle ha börjat bli pinsam i hennes ögon.
Eller om jag fortfarande skulle varit idolen. Såsom hon är min.
Jag märker hur det blir svårare att visualisera.
Och förstår att det kommer att bli svårare för varje år som går.
Som att tiden tar henne ifrån mig.
Bilden i huvudet stämmer allt mindre med den hon skulle vara.
Jag vet fortfarande inte hur man gör för att fira eller hedrar sitt döda barns födelsedag.
Kanske vet man aldrig.
Det är bara ännu en av de svåra dagarna.

linneadagen

Dagen före trettonårsdagen.
Hennes namnsdag.
Jag är totalt overksam.
Orkeslös och nedstämd.
Funderar på att baka tårta.
Funderar, men orkar inte.
Undrar hur man gör dessa dagar för att inte bli galen.
Försöker genom att andas en liten stund i taget.

känslan som infinner sig när man inser att det var väldigt länge sedan man skickade sms till just den här personen

Kabom.
Maghugg.
Andnöd.
Lungoperation. IVA. Slangar. Lungkollaps. Respirator. Liten nedsövd Linnea. Ynklighet. Rädsla.
Ren skräck.
En evighet sedan. Och ändå alldeles nyss.
Den känslan.
Den gillas inte.
Den känns i varje kroppsdel.